Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
När och Fjärran.
relse, Guds barns herrliga uppenbarelse, står der en
lika vidt gapande afgrund som fordom. »Kreaturens
suckan» under misshandlingen är en högljudd och
vederläggande protest mot ett folks usurperade an-
språk på sann bildning och andlig tillväxt och ut-
veckling; Det sätt, bvarpå en menniska behandlar
sitt djur, sin protegé eller den varelse, som af henne
beror, är en tydlig &radmätare af hennes sedliga
ståndpunkt, hennes redbara eller fläckade karakter.
Ett lidande, utarmadt djur är en skylt, som ej vitt-
nar fördelaktigt om dess husbondes hjerta: man be-
höfver ej se mer för att förstå, att han är en hård,
känslolös och rå menniska. Och huru måste man
ej beklaga de barn; hvilka uppväxa under sådana
förhållanden, att de utan rättelse lemnas att god-
tyckligt förfara med de arma djur, hvilka de rå på;
månne man ej har anledning att hysa grundad far-
håga för sådana barns framtid? Med hvarje nål-
styng, som man långsamt dräper skalbaggen, slår
man omedvetet en spik i den likkista, i hvilken ens
ädlaste menskliga känslor begrvafvas. Med hvarje
pisksläng som oförskyldt tilldelas det sträfsamma,
flitigt arbetande djuret, gifver man ock ett slag åt
rättvisans och hederns fordringar och fördunklar
derigenom allt mera för sig förmågan att klart skilja
mellan rätt och orätt. Men för hvarje allvarligt in-
gripande till djurens skydd, för hvarje fotsbredd
mark af erkännande, som denna fråga eröfrar i folk-
medvetandet, banas det dock en ljusare och rymli-
gare väg för ett folks andliga och sedliga odling.
Rättvisa mot dem, som ej kunna tvinga oss dertill
tacksamhet mot dem, som ej fordra sådan utaf oss;
men iändock äro så känsliga derför; barmhertighet
mot dem, som helt värnlösa äro lemnade åt vårt
godtycke, — -se der nya sidor, nya frukter af vår
själs utveckling, som på denna väg, lämpligare än
på någon annan, kunna väckas till lif och bringas
till mognad i menniskohjertat; ty den som öfvar sig
i dygden att omhulda lidande varelser, han ombhul-
dar dermed sin egen inre menniska; - Den som vän-
jer sig att handla rätt och ädelt mot dem, som ej
kunna klaga, ej hämnas, ej belöna, han fostras der-
igenom allt mera till en ädel menniska och en god
medborgare. Frågan om, hvad man är skyldig den
lefvande och kännande djurverlden, sammanfaller
derför med frågan om, hvad man är skyldig Gud,
skyldig sig sjelf; skyldig menskligheten. På grund
af denna sin omfattande moraliska vigt är djur-
skyddsfrågan sådan, att hon ej medgifver en diffe-
rent åskådving, utan bjuder en hvar att intaga en
bestämd ståndpunkt till ee Den som vid åsy-
nen af ett djurs misshandling visserligen inser en
kollosal brist i respekterandet af rättvisans kraf och
likväl tiger, icke talar, icke handlar, han är med-
brottslig i denna skriande orättvisa och bidrager
derigenom till sedlighetskrafvets underskattande i
det allmänna medvetandet:
Må derför Han, som har hjerta för »kreaturens
suckan> och som vill frid på jorden; besjäla allt
flera till lefvande intresse och verksamt nit, att det
mål snart måtte vinnas, som är skapelsens frigörelse
från träldomen och förtrycket. Skönt målas denna
framtidssyn af profeten Jesaisas (11: 6) sålunda: »då
skall rättfärdighet vara hans länders bälte, wf skall
bo tillsammans med lam, och leopard lägra sig till-
hopa med killing, och kalf och ungt lejon skola bo
tillsammans, och en liten pilt skall valla dem.»
När denna siarens syn går i fullbordan, då har ock
skapelsens spända väntan blifvit uppfyld, då herskar
åter frid och harmoni öfver allt; djuvet flyr ej då
för- menniskan; och menniskan fyr ej längre vild-
djuret, sett spenabarn kan leka vid en huggörms
bo.» Ett paradis, berrligare än det första, har in-
trädt, naturen har afkastat sina bojor, och öfverallt
framlyser, såsom: Dante träffande säger, ett »skapel-
sens. leende»;
Ja, denna otillfredsställelse med det närvarande,
denna väntan efter ett bättre, »en ny himmel och
en ny jord» ligger så djupt förvarad i mennisko-
anden; att hedendomens natt icke förmått att helt
och hållet utplåna densamma. Det är en svag re-
flex af detta kristna ljus, som strålar oss till mötes
i detta den bekante romarskaldens profetiska qväde:
»Sjelfmant geten skall bära sin mjölk i svällande
spenar
Hem fill husen; hjorden ej mer för lejonen bäfvar;
Blommorna skola i mängd uppspira din vagga till
prydnad,
Ormen förgås, och förgås de sveksamma, giftiga
gräsen.»
Stort är således målet för skapelsens väntan
och väl värdt, att alla krafter sätta sig i rörelse =
gent emot detsamma. Vägen till målet är upplys-
ning, men. äfven ett godt föredöme, ty, »ord för-
klinga, men gerningar skrifvas med jerugriffel på
minnets stentafla.»
I
Rättelser.
I uppsatsen ,, Materialism och teosofi< i numret
10 står sid. 158, spalt 2, slutet af 2:dra stycket ned-
ifrån: ,,reduceras’’ läs: dedueceras; sid. 159, spalt 1;
slutet. af. 3:dje stycket nedifrån: ,,22 rader"; läs: 82
rader; samma sida, spalt 2, början af sista stycket:
»Humru försvara", läs: Huru förklara.
»FRAMÅT» utkommer den 1 och 15
i hvarje månad. Prenumeration kan ske
hos hrr. bokhandlare och genom postverket.
Pris: Kr. 3: 50 för år, postarvode 35 öre.
Lösnummer: 25 öre. Ånnonspris: Kr. 20
för hel sida. Del af sida betingar mot-
svarande del af pris. Annonser mottagas å
»Framåts» annonsbyrå, Kungsgatan 60, alla
livardagar kl 5—6 e. m,
I redaktionsangelägenheter hänvände
man sig till fru Alma Breinholm-Åkermark.
Göteborg, Wald. Zachrissons Boktryckeri, 1887:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
