Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Literatur.
äro ju utmärkande för samtiden? Ja, de äro
moderna, men de utgöra blott en omsägning.
Långt ifrån att tadla, att en bok eger ten-
dens, finner jag det naturligt, om den fram-
ställer en sådan. Tillvaron är så upprörd af
tendenssyften och tendenskamp; människorna
diskutera nu så ifrigt en massa frågor, både
politiska, ekonomiska, sociala och sedliga, att
dikten nästan är tvungen att följa med och
taga parti, — men det ligger alltid en fara
i denna eviga tendenskamp; man återupprepar
så gerna både sig sjelf och sina föregångare;
man blir så lätt enformig, och man skrifver
ingenting nytt. Det är detta, som gör en
gammal, och detta, som måste undvikas.
Äfven om en författare är modern till
sina åsigter, gäller det i en bok att icke ut-
tala den som andra; man är tvungen att
finna nya skäl, nya tankar, nya stridssätt,
tvungen att variera de en gång fastslagna
idéerna. Gör man icke detta, träffar man
icke målet; kulan lemmar ej spår på en redan
genomskjuten tafla; angreppet blir för svagt,
och allmänheten uttröttas:
Härmed är icke sagdt, att »Små Själar»
är enformig, icke häller att den omtager sina
föregångares tankar. Den är gammal i sam-
ma mening, som en del af Kiellands »Sne»;
den finner icke en ny punkt för sina storm-
löpningar mot fienden; den vandrar samma
väg och i de hjulspår, som upptrampats.
Anmärkningen gäller. nog om en hel del ro-
maner, och diktarne borde söka att mer, än
nu sker, utplåna den.
kd 8. Xx
Tendensen i »Små Själar» är då hustruns
emancipation. D. v. s hennes rättighet att
bestämma öfver sin förmögenhet, rättighet att
vara sjelfständig och att arbeta för familjen.
Boken går då ut på att söka visa dettas nöd-
tvång, visa, hvilka missförhållanden motsatsen
har skapat, visa, huru den stackars kvinnan
tryckes tillbaka eller kufvas, och hur hemmet,
tonen deri, barnens lif och uppfostran just i
följd däraf komma «på sned och råka vilse,
Först är det den osanning, som genom-
"tränger. hemmet, hela denna atmosfer af en
mängd små, dagliga nödlögner, hvilka i all
sin litenhet dock förgifta och demoralisera.
Fadern måste bedragas och modern måste
tillgripa dem. Än är det någon pjes, som
man vill se under hans frånvaro, än en liten
lyxartikel, nödvändig för döttrarne, och alltid
blir det hushållet, som” får skulden och bär
hundhufvudet. »Så hade man ingen annan
råd, när ransakningsstunden kom, än att ljuga
eller »svänga sig», som det också kunde kal-
las. Och den; som icke ville vara med om
det, fick tiga och inbilla sig, att det var
mera hederligt.»
Önskade man ett plagg, måste man lis-
ma för att erhålla det, smeka och smickra
fadern eller utfundera någon nödlögn — eller
ock gick man till mor, som förskotterade af
sina »prutpengar». Utdelade fadern en kate-
gorisk befallning, lydde man blott till skenet,
men gjorde motsatsen, då han aflägsnat sig.
Allt var, med få ord, ett system af små
osanningar, intet kunde gå rätt till, och intet
gaf förtroende.
Siri, den unga dottern, känner sin är-
lighet kränkas. Systemet misshagar, och hon
önskar sig vara fri. Men för den skull må-
ste. hon arbeta, och hon kan intet, lär sig
intet. Hela hennes uppfostran var ett slarf
utan ändamål. Söt, som hon var, skulle hon
utdanas till att gifta sig. Alla hyste den
åsigten, och hon trodde det äfven sjelf. Men
hon uppreste sig småningom mot den ton,
hvilken herskade, och hon kände det ganska
tryckande att ej sjelf få välja nöjen, »att så
sällan få följa sin egen böjelse, att alltid
lefva, inskränka sig, kläda sig och roa sig
efter andras.» Denna själfständighetskänsla
blir allt starkare och starkare. Det saknas
icke anledningar att uppegga och uppdrifva
den. Bokens författare har med all flit ska-
pat sådana, ty de utgöra ju led i den sats,
som skall bevisas.
Hufvudtyngden lägger hon dock på två
särskilda tillfällen. Först när den unga Siri
nästan blir tvingad att gå till skrift; sedan
då hon af fadern på ett brutalt sätt tyranni-
seras, i det denne med sin myndighet vill
förmå henne bedja om ursäkt, — icke honom
sjelf, men en dam, som hon föraktar, faderns
älskarinna, hvilken hon icke varit artig mot.
Båda dessa fall gifva oss medkänsla för
Siri. Dock äro de framkallade, — gjorda,
om man så vill, — inskränkta till ett spörs-
mål, icke om rätt, men om penningar. Bro-
dern följer ej med, ty han är fri genom sitt
arbete. Sivi är beroende; hon tvingas, ty
man försörjer henne. »Hon visste, att om
hon blott kunnat säga som John; »Ja, efter
vi inte komma öfverens, är det bäst, att jag
inackorderar mig på annat håll» då skulle
fadern aldrig begärt en sådan” lydnad. Men
derför ” att hon icke sjelf kunde skatta sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
