Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Äklenskapsfrågan.
göra mig från den ständigt återkommande
tanken, att det här till dags varit — mer
än något annat — de reformifriges inbör-
des afvoghet, deras brist på tålamod i för-
söken att förstå hvarandra, deras anspråks-
fulla öfvervärdering af egna utlåtanden, i
stället för trohet mot den gemensamma upp-
giften, som vållat, att med så ofantligt stora
krafter, som om och om igen varit. i lifli-
gaste verksamhet, och med en så stark sak
som denna, så jemförelsevis små segrar vun-
pits i allmän lagstiftning och allmän sed
— — ja, så små segrar "äfven i omdanan-
det af de mera intelligentes syn för hela
saken.
Här är ej platsen att framdraga vitt-
nesbörd från äldre tider. Men låt oss på-
minna oss, hvad vi sjelfva nyligen upp-
lefvat.
Henrik Ibsens Et Dukkehjem belyste
med blixtlik snabbhet och klarhet en van-
lig manlig och en vanlig qvinlig missupp-
fattning af grundvilkoren för äktenskaplig
enhet. Stycket framstälde två unga menni-
skor, som ifall de ej olyckligtvis hade
fått i sig dessa missförstånd med all den
sociala luft de insupit — antagligen kom-
mit stt förete det efterlängtade exemplet af
ett i sanning sundt och lyckligt hemlif, och
med önskvärda, naturliga förhållande till
det omgifvande, större samhället. Men ännu
efter sju år dryftas allt jemt ånyo den i
olika, sjelfviska syften uppstälda frågan, som
ej har rimlig grund i skådespelets egen
handling: Hvem hade rätt, Helmer eller
Nora?
Björnstjerne Björnson skref En Han-
ske, omutligt häfdande en trolofvad mans
pligt att låta sin fästmö veta, hvad i hans
föregående könslif finnes för henne att för-
låta, således veta, med hvem hon förlofvar
sig. Derat har på åtskilliga håll gjorts
något annat. Både de, som haft en mindre
sträng och de som haft en mera sträng for-
dran än författaren, hafva förvändt hans
stycke. De förre ha skylt honom att för-
neka naturen. De senare påstå honom hafva
förklarat en före trolofningen icke könsligt
tadelfri man vara en sådan, den man ej
bör förlåta. - Pöreningar af unga qvinnor
ha påtänkts, der man skulle gifva hvaran-
dra löftet: att aldrig ingå gifto med någon,
som låtit komma sig till last något dylikt.
Och när en töreläsare (Gustaf af Geijerstam)
yttrat något om förmätenheten i sådana ex- ||
|
centriskt våldsamma hugskott för att med
ens söka förbättra hela det nuvarande men-
niskoslägtet, så har man för detta förstån-
diga yttrande gifvit honom namn såsom en
främjare af osedlighetens intressen.
Bland de qvinnor, om hvilka jag förut
nämt, som skrifvit varmt, deltagande, ärligt,
utan andligt högmod, om utbrotten af köns-
lig förtviflan hos en del unge författare, har
fröken Elisabeth Grundtvig skrifvit klarast
och mest tilltalande. Men med anledning
af några ofullständigt anförda och tydligen
af henne sjelf ofullständigt uppfattade citat,
har doktor Georg Brandes -— i de artiklar
som varit aftryckta i tidskriftens förra häfte
— tillrättavisat fröken Grundtvig i en så-
dan ton, som vore hon en pryderiets, sjelf-
förhäfvelsens, sqvallersjukans, intrigernas och
det ljusskygga utvecklingshatets representant,
medan så väl hennes öfriga verksamhet som
ifrågavarande inledningsföredrag till diskus-
sion i Dansk Kvindesamfund alldeles tyd-
ligt vittnar om motsatsen. Ö. 8. v.
Min stämma lär väl ej höras långt.
Jag känner mig dock pligtig att (med an-
ledning af detta, och annat liknande) ännu
en gång påminna om, att ingen vinner nå-
got på hela den sortens diskussion och den
sortens agitation, ingen annan än utveck-
lingsarbetets fiender, de särskilda reform-
vänliga gruppernas gemensamma fiender, de
skickli ige ; idkarne af den romerska maximen:
»Söndra. och herska».
ASS
FRIN
Den vilde Vin
Her vil jeg gjemme dette Blad
med Höstens Farveglöd;
saa purpurrödt i Solens Bad
det lyser i sin Död.
Nu har det gledet Själ og Blik
i Som’rens hede Brand,
og end, for Livet som det fik,
det leer paa Gravens Rand.
Det daler ej som falmet Löv
livstret fra Grenen ned
nej, för det synker hen i Stöv”
det just at leve véd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
