Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framålt. 17
— Ja, jag får väl en krona och fem:
tio öre.
Men det är ju bara 75 öre om dagen.
I stan får di en krona. Seså, där har
Hanna:
Elisabeth tyckle i samma ögonblick, att
det var dumt. Hvarför kunde inte hon vara
om sig som alla andra fruar? Nu komma
de väl att hugga för sig här för allting, for
det genom hennes hufvud, på samma gång
det gjorde henne så glad att se Hannas för-
vånade och tacksamma blick.
—- Tack, snälla frun; men det är för
mycket.
— Nej, visst inte kära Hanna. Så myc
ket kläder som det var.
Hanna stod kvar, utan att säga något
och Elisabet undrade, hur hon skulle få henne
att tala om sin kärlek.
Just i samma ögonblick gick Kalle, drän-
gen, förbi.
— Nå, sade Elisabet hastigt, då hon
såg, att Hanna beredde sig att gå. Det där
är väl Hannas fästman.
— Han, svarade Hanna nästan godmo-
Nej, fy då.
— Ah, säj inte det.
bra karl.
"Aja, vars.
likas med honom.
— Nå då har väl Hanna någon annan?
— Nej, hvad ska en med sånt till?
svarade Hanna lite dröjande. Det är inte
annat än ledsamheter med det. Nog för jag
också har varit dum engång, tillade hon, då
hon såg Elisabets vänliga min.
— Jaså, har Hanna varit kär? Hvem
var Hanna kär i då?
— Hm: Jo, det är väl skamligt att
tala om nu, då han är gift. Men Öberg och
jag ha varit fästfolk, kom det nästan stolt
fram.
Nej, Ha ni det?
— Ja, Oberg bodde då vid Koholmen
och skulle ha en som hjelpte sig med ett
och annat i stugan, och så kom jag att ta
platsen.
— Nå?
— Ja,
höra sänt.
=— Jo, det gör det visst det. Jag tyc-
ker så bra om Hanna redan, kom det varmt
från Elisabet.
Hon kunde inte begripa denna klådig-
het, som kommit så tvärt öfver henne. Men
digt.
Han är visst en
Men inte kan jag för-
det kan väl inte roa frun att
hon hade ofta undrat öfver, hur kärlek mel-
lan två rigtigt grofva och simpla naturer kun-
de ta sig ut på nära håll. Hon kunde inte
tänka sig en fästman annat än vacker, fin
och öm som Paul. Hur var det emellan
fästfolk af den såkallade sämre klassen. Mån-
tro, Hanna har suttit i Öbergs knä och kysst
honom. Nej, hur skulle det se ut. Han med
den otäcka bussen innanför läppen. Och
Hanna, som såg ut att aldrig ha gjort annat
än mjölkat kor och sopat golf. Ja, men
Hannas ögon. Ja, de tittade så godt och
varmt som trots någon af Elisabets fina
väninnors. De kunde se ömma ut, de också,
men inte så hängifna som Hannas.
–— Nå, vill inte Hanna tala om det för
mig nu?
— Ja, det är just inte så mycket att
tala om,
Det första halfåret tänkte jag just inte
stort på Öberg. Han var för det mesta på
sjön. Men så en natt, då han var ute, blef
det svår storm, och då satte jag mig vid
sjöboden och väntade hela natten. Och då
han vid 5-tiden på morgonen kom hem, trodde
jag rent, att jag skulle dö af glädje. Ja,
se’n om en tid började han gyckla och kalla
mig sin lilla gumma och sa’, att vi skulle
gifta oss. Ja och så lät jag narra mig, jag,
som många andra. Men det var dumt gjort
af mig, för hade jag inte låtit honom få det,
som han wille, så hade inte Lena nu varit
på gården här, sade hon hårdt. När det
sedan gick så där ett år, och det inte blef
taladt alvar oss emellan, så flyttade jag till
Gräsön en half mil härifrån. Öberg bad mig
förstås att stanna, men jag ville inte vara i
det där längre. Och så flyttade jag.
I början såg jag inte till honom. Men
så kom han hvar Söndag. Men med oför-
rättadt ärende fick han alt resa. Men så
mot flyttningen så sa han, att om jag ville
komma öfver till honom igen, så skulle det
till Julen bli bröllop af. Jag stretade emot
i början och ville, att han skulle ta ut lys-
ning. först, men det sa han, att han inte
kunde så tvärt, och så kom jag igen till ho-
nom. Så gick viötern och Julen. Altid var
det något hinder för bröllopet. Och jag fick
ge mig till tåls, då jag var fattig och inte
kunde ha med mig ett öre. Men så började
jag märka, att han for bort så ofta om Sön-
dagarne, och inte ville jag fråga honom om
det, förstås: Så på våren — det var väl i
slutet på Maj — som han tidigt en Söndagsmor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
