Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Den ogifta kvinnans juridiska ställning.
möjligt gentemot våra moderna Don Juaner
och Lovelacer.
Betrakta vi historien, så skola vi finna,
att hos de af förtidens’ folkslag, hvarest kvin-
nan högaktades, och hvarest den kvinliga
oskyldigheten betraktades med vördnad, der
beskyddades den också såväl af lagen som
af opinionen. Låtom oss t. ex. undersöka de
gamla Germanernas lagar. Enligt dessa blef
en förnärmelse emot en oskyldig flicka straf-
fad med ?/; högre böter än en förnärmelse
emot en krigare. Väåldtägt samt en flickas
olagliga bortförande från hennes hem ådrog
förbrytaren ett förfärligt straff: Om någon
bland Vestgöterna bortröfvade eller våldtog
en kvinna, förklarades han för hennes slaf,
och all hans egendom tillföll henne.
Den kanoniska lagen betecknade förfö-
relsen med eller utan våld med namnet »stup-
rum», och »stuprator», dömdes till att an-
tingen äkta den unga af honom förförda flic-
kan eller också, ifall hennes fader icke ville
hafva honom till svärson, att gifva henne
en hederlig hemgift. (jfr. II Moseboks 22
cap. 16—17 vers; samt V Moseboks 22
cap: 238—29 vers.)
Slutligen påbjöd lagen efterforskning af
bärnfadern, och när denne en gång var fun-
nen och. förklarad som varande fader, måste
han också underkasta sig allt ansvar som
sådan. Vi se alltså, att såväl de borgerliga
som de kyrkliga lagarne kraftigt försvarade
denna kyskhet, för hvilken man fordrade så
sträng räkenskap af kvinnan.
Nu är det visserligen icke vår mening
eller vår önskan, att de nyss nämnda stränga
straffen skulle: införas; men det är ett stort
språng från dessa drakoniska institutioner till
våra slappa lagar, hvilka se genom fingrarne
med nästan hvarje förförelse och icke ens
förpligta förföraren till att gifva sitt offer en
skadeersättning. »Volenti non fit injuria».
(Den, som har tillåtit, det har intet att be-
klaga sig öfver). Det är det skäl och det
svar, som gifves, när man förebrår den be-
stående samhällsordningen dess hårdhet mot
kvinnan. »Hon har ju sjelf tillåtit det».
Javisst! Men hvad var det, som låg till grund
för hennes samtycke? Jo, det, att hon trodde
på en kärlek, som han framhycklade, på löf-
ten, som han gaf, utan en tanke på att vilja
hålla dem. Och när så en ung flicka ankla-
gär förföraren för hans lögner, så får hon i
allmänhet det svaret: »Ja, sådant säga her-
rarne ju alltid, men det bör en förståndig
flicka icke tro på». Alltså bör hon på för-
hand antaga, att hvad han säger henne är
lögn! Och dock fordrar man, att vi kvinnor
skola se upp till mannen och böja oss för
hans vilja. Se upp till autoriserade lögnare!
Det är dock temligen mycket fordradt.
Men för öfrigt finnes det, gudskelof,
också i vår tid länder, lvårest lägen beskyd-
dar kvinnans moraliska rättigheter, och hvar-
est opinionen straffar förföraren lika strängt
som den förförda. Detta sistnämmda är i
synnerhet tillfället i Amerika, detta frihetens
och framstegens. förlofvade land. Den snill-
rike franske författaren Mr Tocqueville säger
derom i sitt verk: »La démoeratie aux Etats-
Unis», följande:
»Man måste medgifva, att med afseende
på sedligheten hafva vi fransmän beviljat
männen en frihet, som tyckes förutsätta, att
det likasom gifves en slags dygd för dem
och en annan slags dygd för kvinnorna; ja, att
metl afseende å den allmänna uppfattningen,
kan alldeles samma handling vara för den
ena en förbrytelse, för den andra endast ett
felsteg. Amerikanarne känna icke något till
denna orättvisa fördelning af skyldigheter
och rättigheter. Bland dem är förföraren
minst lika vanärad som den = förförda
kvinnan».
Betrakta vi åter den juridiska sidan af
saken, se vi att förförelse i Amerika faller
in under kriminallagen, I Louisiana t. ex.
dömes. förföraren att plikta f. o. m. 100 t. o.
m. 1,000 dollars ellers ända till 6 månaders
fängelse.
Den engelska lagen säger: >— — —
Och det tyckes under inga omständigheter
vara nödvändigt att bevisa äktenskapslöftet
»in totidem verbis», utan öfverenskommelsen
kan tillräckligt bevisas genom de tvenne
ifrågavarande personernas otvetydiga uppfö-
rande, samt derigenom, att det bestämdt för-
stås emellan dem, deras vänner och slägtin-
gar, att ett äktenskap skall ega rum».
Denna paragrat i den engelska lagen
tyckes oss mycket riktig och ändamålsenlig,
ty det kan ofta falla sig ganska besvärligt
att bevisa ett äktenskapslöfte »in totidem
verbis», medan det deremot kan vara lätt att
bevisa, att förföraren genom hela sitt upp-
förande har kommit såväl flickan sjelf som
hennes familj eller beskyddare att tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
