- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
51

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”ramåt. Dk
det, som är andens ljus och värme för slägtet || fläck, som är solstrålens verk. Trädgården
för i dag, lemnar slägtet för i morgon kallt. || der bakom väcker till lif hos honom både

Dagboken- har en religiös slutkläm med en
synnerligen nätt sensmoral; och hvad det var
i Kotzebues skådespel, som gjorde så utom-
ordentligt starkt intryck på samtiden, derom.
lemnas ingen upplysning.

Den andra artikeln är en skildring af
ett menniskolif, framstäldt i natursymbolik
efter det gamla välkända receptet, och hållen
icen ton af äcklig sentimentalitet. Im sol-
stråle ger sig ut på promenad (lifsvandringen)
på morgonkvisten. Först aftorkar han sblom-
mornas tåravs (d. v. s daggen). Omsider
hinner han fram till en ros, med hvilken
han knyter en intimare kärleksförbindelse;
till dess en fjäril slår honon ur brädet. »Icke
begrep rosen, att det kunde ligga en myc-
ket sannare kärlek under hans tystnad, än
det låg amder den andres sirliga tal. Men
så var hon också af de der vanliga rosorna,
som. mest tycka om det, som lyser i ögonen,
liksom de sjelfva». — »Men just som han
(solstrålen) måste fly, varsnade han några

hvassa taggar, som stucko ut ur blommans
stjelk; och så fick.han lära sig, att ingen

ros: är utan törnens. Den stackars solstrålen
drager sina färde med sin korg och kommer
så omsider till en förgätmigej, som »blickade
så blygt och oskyldigt upp med sina vackra
blå. ögon». — »Solstrålen — som tyckes
vara synnerligen ombytlig i kärlekssaker och
en veritabel Don Juan — såg påden späda

blomman, såg oafvändt, kärleksfullt, brin-
nande. Hon bäfvade, rodnade och log blygt

alldeles som en sedesam liten småstads-
fröken —: hon lutade sig stilla mot honom».
Men endast ett ögonblick räckte denna nya
kärlek; solstrålen hade en gemen otur. »Den
lilla. blomman sänkte sakta sitt fagra hufvud
mot jorden; hon hade vissnat bort: solstrålens
eldkyss hade förbränt hennes vägen». Sol-
strålen blir ledsen och söker sällskap med andra
solstrålar; men antingen äro dessa för »präl-
tiga ljus» eller också kunna de icke: förstå
honom. Då slår solstrålen sig på rent prak-
tiska göromål; han tager tvärt itu med att
uttorka ett kärr. Grodor och andra dypölens
invånare spruta smuts på honom och okväda
honom; men han fullföljer trots alla dessa
mindre behagliga omständigheter pligttroget
sitt arbete. Fram mot kvällningen tager sol-

strälen en allmän öfverbliek öfver sin lifs-
gerning. Träsket ligger der dvyigt som förr.

men tillika glänser det fram en stor grön |

ljufva och sorgliga minnen. »FHan såg än
längre, mot höjden. Der stod solen nära vid
synkretsens. rand och belyste allt, fast med
mildrad glans. Hur herrlig och tröstefull
syntes hon honom ej! Och han hade ock sin
del i hennes storhet. Men han ödmjukade
sig på samma gång, när han betänkte, att
han blott var en den allra ringaste af hennes
strålar, hon, som utsändt millioners millioner
i årtusenden, Nu drog hon honom till sig,
liksom det först var hon, som dref honom
framåt. Han längtade tillbaka till sitt ursprung,
sitt glömda fädernesland; men ännu hade
han icke kraft att svinga sig uppåt». Till
slut. förirrar han sig in på en kyrkogård,
hvarest just försiggår en begrafning, samt
placerar sig på kistans plåt med den dödes
namn. »Kom, kom, sade klockorna, och han
for mot himmelen: ty nu var han stark och
fri och fick vända igen till solen, till sitt
efterlängtade hemland»,

Ännu sämre intryck gör den egentliga
novellafdelningen; den konstnärliga omogen-
heten och teknikens klumpighet framträda
häri synnerligen starkt, framför allt om man
mäter med modernt mätt.

Daniel Klockhoffs nutidsskiss »Sommar-
stycke» är en sötaktig och »lavet» kärleks-
idyll med en trivial intrig och ett naivt
otympligt framställningssätt samt utan en till-
stymmelse till karaktärsteckning. Det episka
elementet förflygtigas i lyrik, och den rent
af parodiska verkan af det förra neutraliseras
på många ställen af den Klockhoffska lyri-
kens värme och stämningsinnerlighet. Det
är ett barn, som behandlat detta motiv, men
ett skärt, svärmiskt och känslorent barn.

Kalendrarnas öfriga trenne prosabidrag
äro »historiska noveller». Det rent historiska
är emellertid så vårdslösadt och så undan-
skymdt af författarens egna personliga inlägg,
att man icke ser någonting alls af de förut-
gångna slägtenas egendomliga lif, utan med
alla. sina tankar drages hän till ntfunderandet
af, hyad hrr författare velat säga med berät-
telserna. Det är icke fråga om att konstnär-
ligt framställa ett tidsskedes tanke- och känslo-
lif eller att åskådligt återgifva dess: fysionomi;
man gör endast bekantskap med en diktare,
som använder historiens stora moment till
att symboliskt framställa sin egen personliga
lifsåskådning; en speknlativ dogm, en all-
mänt moralisk maxim, en på knlturhistoriska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free