Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. D3
eller landskapsteckning, och då han, såsom i
»Midsommarscen» och »Afskedsfesten», upp-
tager en demokratisk tanke, är det hvarken
med djup eller allvar. Denna demokratism
ger: sig: icke utslag i en diktning, som är
handling; den tager sig bra ut i poesi, det
är det hela. Då Fjalar emellanåt, såsom i
»>Det omöjliga», funnit ett godt motiv och
lyckats återgifva detta psykologiskt riktigt,
afkyles man af en klumpig konstnärlig ut-
formning; och hur föga han lyckats frigöra
sig från det allmänna jolmet, framgår bäst
af en sådan dikt som »Sparfvens dröm», hvari
han låter en sparfunges känslolif symbolisera
en menniskas. Här som så ofta annars känna
vi nog igen sjelfva känslan, men det uttryck,
den fått, lemnar oss kalla.
Det mest påtagliga i Bäckströms bidrag
är rutinen. Visserligen händer det, särskildt
i »Sju Signaturers» kalender, att icke ens
denna rutin kan kasta skynke öfver ihålig-
heten, exempelvis i »Vid en ung flickas graf»,
begrafningsversar af dussinslaget, sådana som
hvarje skolpojke kan skrifva, eller i »Långt
bort», en kall deklamationspoesi, kärleksut-
gjutelser, som all verlden producerar; men å
andra sidan äro åtskilliga af hans små dikter
ganska fint tournerade (»Sagorna»), äfvensom
hans rutin är så pass uppöfvad, att han gan-
ska händigt kan träffa grundtonen i en
stämning.
Om €. D. af Wäirséns opus är icke
mycket att säga. I »Aning» har han kokat
en poetisk mager soppa öfver den heliga tre-
enigheten »det sanna, goda och sköna», och
han har den tvetydiga äran af att i »Jag
ser ett hem» ha framställt sin generations
tomma lifsideal. Den förutvarande dunkla
trånaden, den tysta sorg, som förut låg i
hans inre, de oförstådda kvalen, som anden
kände, när idealet skymdes för hans håg, —
allt detta säger skalden nu farväl. Ty nu
ser han ett hem, en hydda bland gröna
björkar vid en vik; vidare en skön kvinna,
som lutar sitt hufvud mot hans bröst; de
begge stående på tröskeln i samfäld bön, oo.
s. v. Det är ungdomens »Sturm und Drang»
med en religiös idyll till afslutning.
Återstår Ernst Björck. Det har synts
mig så mycket lämpligare att gömma honom
till sist, som han tyckes mig alltigenom vara
en synnerligen typisk representant för signa-
turerna. En resumé af hans bidrag torde
göra alla kommentarer öfverflödiga.
»Daniel» uppträder i de båda kalendrarna
med tre diktcyklar, noveller på vers.
Den första heter »Ett minne» och består
af trenne särskilda afdelningar. N:o 1: han
(12 år) och hon (11 år) mötas på en bal;
under hvilken de knyta en kärleksförbindelse.
Han åker samman med henne hem på natten,
hvarvid han omfamnar henne och kysser henne
och i det hela beter sig på ett sådant sätt,
att skissen säkerligen skulle stämplats som i
högsta grad osedlig, om den skrifvits af en
»realistisk» författare i våra dagar. N:o 2:
den påbörjade kärlekshistorien fortsättes vid
den resp. åldern af 14 och 13 är, då han
på hemfärden från gymnasium efter slutad
termin passerar hemnres födelsestad just vid
det tillfälle, då hennes mor begrafves, Här-
vid inträffar det ekivoqua, att han efter den
högtidliga aktens slut följer henne upp på
hennes kammare, hvarest hon inslumrar i
hans: armar. N:o 3: scenen är en »hydda,
som i dalen står, allt under gröna lindar».
Den unge mannen upptäcker der i närheten
en grafsten med hennes namn. Vid detta
tillfälle inträffar den underbara och omotive-
rade händelsen, att hans bättre menniska,
som under tidernas lopp af obekanta orsaker
afsomnat, återuppstår från de döda. Nu skall
hela hans lif blifva en förberedelse till att
en dag möta henne, der solen ej går neder.
Nu står hon som en sjuttonårig ros inne i
himlens gårdar. De skola träffas en gång på
barnens stora bal hos Gud med barnslig fröjd
och gamman,
»’Till dess, till dess försmår ej du
Hvad på din grift jag ristat nu»,
Den likaledes versifierade novellen »En
målning» är en ganska finurlig schackupp-
gift. Menniskorna äro abstrakta, personifierade
lifsåskådningar, hvilka författaren låter figu-
rera mot hvarandra enligt expositions- och
kom positions-lagar, som nog kunna ha alla
möjliga goda egenskaper, utom den att vara
naturliga. Albert — en bastard af konstnärs-
gry och religiositet — älskar, på ett psyko-
logiskt oförklaradt sätt, tvenne kvinnor: Bertha
= den fåfängliga ärelystnaden, och Betty —
den nordiska husligheten. Albert = konst-
nären är förlofvad med Bertha = fålängan,
men Albert = presten, får på något sätt
öfvertaget öfver andra halfvan, slår upp med
Fåfängan och gifter sig med kHusligheten.
Afslutningen utgöres — naturligtvis — af
en storartad försoningsscen: Bertha, som redan
hunnit bli gift och bli enka, uppsöker det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
