Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
55
— Vi ha ju sett alla pjeser, som ges i
afton, Hrik oo c Men, vet. du hvad? oc
Vi gå till Kungsholmen och bevista fräls-
ningsarméns föreställning.
— Du behagar drifva med mig på ett
högst älskvärdt sätt. . . .
— Jag försäkrar dig, att det är min
upprigtiga mening, sade hon med detta inta-
gande, efter: leendet tillkämpade komiska all-
var, som var så eget för henne, och med
hvilket hon hade eröfrat hans hjerta.
Han skrattade hjertligt, och så blef det
beramadt, att de den aftonen skulle öfvervara
frälsningsarméns sammankomst.
Efter föredragets slut, när de vandrade
mot. hemmet, gjorde han sig lustig öfver
»soldaternas» löjliga gester, uttryck och dräg-
ter, samt förklarade med illa dold förtrytelse,
att alltsammans vore en väl planlagd humbug.
Hon svarade honom med en värdighet, som
han i början ansåg för ett lyckadt skämt, att
det ej vore rätt att fälla sådana yttranden
om frälsningsarmény, "hvars mål utgjorde det
högsta och ädlaste, en menniska borde efter-
sträfva. När detta hennes yttrande under
samtalets gång vid flera tillfällen antog olika |
form, förstod han, att hon verkligen menat, |
hvad hon sagt. Han sökte då byta om sam-
talsämne. Han valde ett sådant, som kunde
ge uppslag till skämt och sökte genom lu-
stiga infall leda hennes tankar bort från det,
som han uttryckte sig, »tragikomiska» före-
draget. Men hans qvickheter roade henne ej
längre; hon förblef tyst och oberörd af skäm-
tet. Emdast då han talade om aftonunder-
hållningen i frälsningsarméns lokal, lifvades
hon och vaknade ur sin tankfullhet.
De inträdde förstämda i sitt trefliga
hem. Hennes fåordighet, hvilken fortfor hela
qvällen, plågade honom olidligt. Hon var
nästan frånstötande, då han kärleksfullt ville
närma sig henne. Han kände en oro, som
tilltog med hvarje minut, och som ej ville
lemna honom. En obehagligare natt, än den
som följde, kunde han ej påminna sig någon-
sin ha upplefvat. Han hade ej kunnat sofva,
och hans hustrus sömn var till den grad
orolig; att han Nera gånger måste väcka
henne, och då hade hon fallit i en förtviflad
gråt, fällt djupa suckar och sagt sig vara
evigt förtappad.. Han var mycket uppskakad,
då han om morgonen klädde sig, och utan
att äta frukost gick han till kontoret.
Det kom en tid med sorgligt gripande
scener. Hon hade blifvit »läsare», och nu
tänkte hon ej på något annat än sin »själs
salighety. Hon försummade sitt hns, sin man,
allt, som ej på ett direkt sätt bokstafligen
öfverensstämde med bibelns läror. Allt det
i hennes sätt och uppförande, hyarmed hon
förut gjort honom så lycklig, var nu syndigt.
Hemmet blef, från att ha varit honom den
käraste, mest efterlängtade tillflyktsort, ett
tortyrställe. Det älskliga och poetiska i
hennes väsen hade försvunnit. Den milda;
undergifna kvinnan hade förvandlats till en
hård, pockande prelat, som oupphörligt sökte
»omvända» honom. Vid dessa omvändelse-
försök gick han ut för att undvika att i uppretad
sinnesstämning säga henne någon obehaglig
och sårande sanning, Snart började han söka
sina nöjen utomhus samt dränka ledsnaden i
glaset. Hon såg det med smärta, men för-
ändrade ej taktik, och inom kort var han en
sällsynt gäst i sitt eget hem,
Han hade aldrig förebrått henne hennes
» omvändelse», utan behandlat henne med
mildhet; men denna omständighet egnade
hon ej en enda tanke, För öfrigt skulle in-
genting ha kunnat förmå henne att åter
blifva »ett verldens barn». Hon ville tvärtom
ej uppgifva hoppet att omsider föra honom
in på den väg, hon sjelf vandrade, ej mär-
kande, att ju mer hon ansträngde sig i detta
afseende, desto längre aflägsnade hon sig från
målet.
Det gick slutligen så långt, att han för-
summade sin tjenst och erhöll förebråelser af
chefen, samt en varning att ej oftare göra
sig saker till försummelser.
Dessa förebråelser, som för ett är till-
baka skulle ha sårat honom: djupt i hjertat,
gjorde ej nu det minsta intryck på honom.
Tifvet saknade allt värde, och följaktligen
var det honom fullkomligt likgiltigt, hur han
uppförde sig . . . Mörker hvart han blickade;
ingen ljuspunkt.
Det var en ruskig höstafton: Det snö-
ade, Klockan var öfver gju. Han hade
ej varit hemma sedan föregående dags morgon.
»När han nu kommer hem, är han väl
rusig som vanligt», tänkte hon, der hon satt
i gungstolen med bibeln i handen. För-
färligt, att hän var sådan, men hon kunde
ej hjelpa det, det var nog så Guds vilja.
Hon föll på knä och bad till Gud för
honom, liksom hon gjort tusen gånger förut,
hon bad, att Gud ville vända hans hjerta till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
