- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
74

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74 En tidens sjukdom i belysning af tidens diktning.

effekt. allt oafslutadt frambringar t. ex. en ros,
som tittar fram mellan löf, till hälften dold;
den när ej, sin verkan genom blott kontrastver-
kan, mellan de gröna bladen och den röda
rosen, utan mest derigenom att medvetandet
ej kan tränga im i detaljerna, reflexionen häm-
mas ochintagar en liksom afvaktande position
medan den rentsensitivastämningen brusar fram.

I alla dessa fall har det visat sig för
njutningens fullhet bäst, att reflexionen in-
skränkts till ett minimum, När en individ
nu lider af reflexionssjuka, öfvermedvetenhet,
resonerar och reflekterar han öfver känslan i
stället för att helt gå upp i den, njutningen
passerar reflexionen och förfryser. Men njut-
ning vill slägtet ha. Och så blir det en rast-
lös jagt efter de mest raffinerade nöjen, en
fruktlös: jagt.

Literaturen afspeglar tidslynnet. = Det
är derföre ingen tillfällighet att vår reflexions-
sjuka tids diktning alltmer tycks vilja gå upp
i psykologisk analys. Diktaren är ej längre,
hvad jag skulle vilja kalla syntetiker, han
samlar ej spridda drag från flera individer
för att framställa en representant för en hel
klass, han fäster sig ej vid om hans figurer
äro vanliga, blott de äro möjliga, han är ana-
lytiker, fäster sig vid individen och uppsöker
med förkärlek egendomliga fall, dem han lägger
under mikroskopet och dissekerknifven, för
att spåra stämningens omärkligaste skiftnin-
gar, själslifvets doldaste rörelser och orsakerna
dertill:

Det är tydligt, att en så reflekterad konst
med förkärlek skall söka reflekterade individer
till föremål. Också se vi öfver allt i litera-
turen denna seklets helsot afspeglad, gång på
gång återfinna vi samma typ, representanten för
en: döende generation, visserligen i olika milieu
och belysning alltefter diktarens literära kynne.

Lazare Chantean i Zolas »Joie de vivre»
är typisk i mer än ett afseende för denna
degenererade kulturprodukt, den öfverreflek-
terade. Han kan ej hysa en fullblodig känsla,
en sjudande passion, han är för matt och för
medveten, hans skiftande stämningar och infall
bli alla ofruktbara, emedan de ej äro utsprungna
ur nägon verksamhetslust. Hans reflexions-
sjuka är en olycka för honom och hans om-
gifning. — Armand de Quernes i Bourgets
»Örime d amour» kompletterar typen. Var
bristen på vilja och omedelbar energi det mest
framträdande draget hos Lazare, yttrar sig
Armands osunda reflektion, i hans oförmåga
att känna, att njuta. Hans sjukdom är »le

non-amour», han är oförmögen af varm lidelse,
en sädan som rycker en med sig och som
sonar mångt och mycket af hvad man kan ha
brutit. För den kvinnas kärlek, som offrar
honom allt, har han blott ett skeptiskt löje;
cyniskt analyserar och studerar han hennes
och sina egna känslör, plockar sönder dem
med kall nyfikenhet och kastar slutligen bort
allt sammans.

Betecknande för båda är deras fruktan
för döden, lifsängsten, som snör samman stru-
pen och kramar blodet ur hjertat. Hos Lazare
är denna dödsfruktan vorden en fix idé, han
glömmer aldrig detta: «i morgon, i natt, nu
kan du dös Arvmand känner detsamma, om
än ej så intensivt; »vid bordet, mellan två
glas vin och ett par nakna skuldror, kom bil-
den af grafven för honom, han gjorde sig
städse den frågan, som aldrig kunde hesvaras,
hvad meningen var med denna mördande
komedi, som kallades naturen, verlden, lifvets.

Det är en hypertrofi af medvetenheten,
som degenererade individer ofta lida af, detta
förherskande af ett visst nervöst medveten-
hetstillstånd, som utgör den fixa idén. Just
emedan folk af Lazares och Armands kaliber
ha så liten lifskraft i sig, tager den formen
af fruktan för döden, och just emedan de
hafva en sådan oförmåga att reagera mot in-
trycken blir denna fruktan allenaherskande.

Inom nordens literatur täljer oss »Kri-
stiania-Bohémens, detta »Mönstrum till Bög»
samma dystra sägen om den degenererade
kulturmenniskan, som s«staar og sender vemo-
dige Ojne efter den Glxde og Tilfredsstillelse
af et umiddelbart Foölelsesliv, som for ham foöor-
svinder i Reflexionens bundlose Svelg».

T starka, måhända allt för starka färger målas
öfvermedvetenhetens förbannelse, ett ängest-
fullt, krampaktigt famlande etter lycka och
njutning, en rasande veitsdans af gäckande,
cyniska syner, en hänsynslös jagt efter rafi-
nerade nöjen — och så, ingenting, blott smuts
och drägg. En själ, som vrider sig i vånda
öfver att ej kunna lefva lifvet, som han wille,
som söker paralysera medvetandet med njut-
ningens brännande intensitet — men finner
sig förtorkad, »psykisk impotent». Sädant är
det intryck jag fått af boken.

Förra året bragte oss en mycket omskrif-
ven och mycket missförstådd bok, som med
en alldeles ovanligt skarp blick uppsökt och
afslöjat de finaste nyanserna och schaterin-
garne af ett dylikt öfvermedvetet känslolif.
Det är Ola Hanssons »Sensitiva amorosa».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free