Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Om werldsåskådningar.
skolmetafysik! Den förtjänar alt ondt man
sagt, säger och kommer att säga om den.
Metafysikernas påfvar äro blott obetydligt
nyttigare och angenämare än religionernas
Fanatism för ett metafysisktsystem är sällan
mindre kulturyvridig än för ett religiöst. Den
vördnad, hvarmed våra fäder kastade sig i
stoftet för en »stor filosof», förefaller oss
barnslig och löjlig. Vi ha ändtligen hunnit
så långt i skepticism, att vi med sinneslugn
kunna förnimma hvad en mer eller mindre
skarpsinnig samt mer eller mindre inbilsk
person behagar tänka resp. fantisera om
»das Ding an sich», Om en person —
hvilket numera just ej alt för ofta inträffar
— har ett synnerligen starkt behof att bilda
sig en särskild och enskild föreställning om
tillvaron eller frånvaron af en » objektiv
realitet», kommer det mycket sällan därhän,
att hans trosnit bryter ut i propaganda-
ifver. Det verkar afkylande på vår meta-
fysiker att se hundratusentals män med ly-
sande framgång arbeta inom alla vetenska-
per — obekymrade om »filosofiens» förmåga
eller oförmåga att bevisa »materians» till-
varo. En filosofi, hvilken förgäfves med en
spindelvi äfnad af "ihåliga fraser söker drapera
sin vacklande grundval, hvilken — om den
ej på halfva vägen tar sin tillflykt till ett
logiskt salto mortale eller, som likaledes
regelmässigt varit händelsen, kryper till den
religiösa trons fötter — med nödvändighet
ändar i att förgöra sig sjelf och hela till-
varon i ce enda kolossal själfmotsägelse,
har upphört att imponera. Man tror ej
längre derför att det är orimligt; och man
ler medlidsamt åt arrogansen i det »stora»
fanfaret: »jag» (filosofi af min egen nåde)
»kan ej bevisa, att du finns, därtor är allt
bländverk, utom jag själt> (naturligtvis)!
eller: »jag kan ej bevisa, att det finnes nå-
got utom mina föreställningar, därför är det
mina föreställningar och intet annat!» Då
filosofen med en inre själfbelåtenhet, som
vore värdig en katolsk prelat, jämrar sig
öfver det mänskliga tänkandets begränsning
och oförmåga att komma till motsägelsefria
resultat, misstänker en nutidsmänniska att
här i första rummet föreligger en våldsam
generalisation från ifrågavarande »tänkares»
eocen inskränkthet, samt att de filosofiska
resultatens bakvändhet kanske blott är en
simpel följd af den filosofiska utgångspunk-
tens och forskningsmetodens bakvändhet.
Alla forskare (utom metafysikerna) veta, att
jag ville
man från falska premisser kommer till falska
resultat; och det är blott i metafysiken som
man, då man lyckligt anländt till en ultra-
vansinnig slutsats, principielt behandlar denna
senare med högaktning samt förklarar »tän-
kandet till sin natnr behältadt med själts
motsägelsens lyte» — i stället för att un-
derkasta sin utgångspunkt och metod en
grundlig kritik. Liksom alkemisten, letar
metafysikern efter »de visses sten», och om
han ej, som i äldre tider, rent af ljuger i
sina medmänniskor, att han fått fatt i den,
ger han åtminstone den trassliga fantasi-
och tankehärfva, vid hvilken han sist stan-
nade, ett vackert namn — t. ex. nu senast:
»det omedvetna» (Hartmann) eller »det ovet-
bara» (Spencer) — samt rekommenderar
denna nya upplaga af de vises sten på det
enträgnaste åt publiken till flitigt bruk, ja,
förklarar t. o. m. helt frimodigt den, som
ej har mage att svälja mixturen, för en
erkeidiot! Den som har behof af det, tager
naturligtvis för sig — och verlden är väl-
signad med ett »populärt» metafysiskt sy-
stem mera. Här skulle man kunna inv ända,
att jag ju fäktar mot väderkvarnar (filoso-
fiens metafysiska väderkvarnar), att det här
häcklade slaget filosofi är död (fastän Hart-
mann och en del »omedvetna> filosofer
ännu lefva), och att man nu för tiden är
rätt ense om att låta metafysikens fiasko
bevisa metafysikens ihålighet — hvarken
mer eller mindre! — samt att man med
filosofi allmänt börjar förstå »Erkenntnis-
theorie», vetenskapen om föreställandet och
tänkandet och — slutligen -— att man bör-
jat grunda denna vetenskap på sinnesorga-
nens fysiologi, på jämförande språkforskning,
på antropologi och kulturhistoria. Detta är
otvifvelaktigt riktigt, och det var just hit
komma, ehuru jag är öfvertygad
om, att vi ännu ej hunnit längre i denna
filosofiens modernisering än att en erinran
om den gamla styggelsen vore behöflig
för att gifva följande framställning nödig
relief.
» Filosofiens modernisering» — det måtte
väl vara något modernt! Jag vore böjd
anse det för något det modernaste, vi för
närvarande ega på det intellektuella lifvets
område. Att se filosofien — som hittills
visar en skenbart outrotlig benägenhet att
under hvarje särskild forskares hand stelna
i ett särskildt »system», hvilket måste accep-
teras med hull och hår eller förkastas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
