Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
127
Det unga Frankrike.
Literära silhouetter
af
Ola Hansson.
EVS |
Jean Richepin.
(Sista artikeln), .
SN
Forts. fr. föreg. N:r.
Denna tableau-vivant, i hvilken Tombre
utdistillerat kvintessensen af sin teori om
modern- pantomim; —-som griper åskådaren i
håret och kastar honom in i en skräck, som
snuddar vid vansinnet; — hvilken är som
elektriskt. ljus in öfver tillvarons jättekropp
med dess ohyra, dess varsår och bölder; —
hvars skönhet ligger i dess intensiva gräslig-
het, vid hvars anblick vi alla bli som salt-
stoder, liksom Loths hustru, då hon vände
sig om och såg eld och svafvel regna ned
från. himmelen öfver Sodom och Gomorrha;
— denna tableau-vivant är en af de nyanser,
hvilka dekadanskynnet erhåller i Richepins
diktning. En andra nyans har det funnit i
den moderna kyinnotyp, som Richepin ska-
pat i La glu i romanen af samma namn:
och som i likhet med Happy ”igxags vänder
upp den sida af tillvaron, som man aldrig
ser i hvardagslag och för hyilken endast fåta-
let har blick, det mystiska och abnorma i
vår egen och all natur, det som kälkborgaren
aldrig anar, moralisten misstror eller fördö-
mer, men som lockar nutidens psykologiska
diktare mera än något annat, — psykologen
ungefär: på samma sätt som ett nytt under-
ligt sjukdomsfall lockar en läkare som har
vetenskapliga intressen, diktaren genom sin
gåtfulla daning och sin sjukliga charme.
Redan hennes yttre är sällsamt: vi stå
undrande inför detta fenomen af en kvinna
såsom inför ett besynnerligt djur, vi känna
lust att taga det i närmare skärskådande,
men tillika rädsla för att komma det för nära.
Det är ett skadedjur i menniskohamn; det
är som ett sådant som modern till den fiskar-
gosse, hvilken hon gjort halfgalen af sinlig
begärelse, betraktar henne, då han klyfver
hennes hufvud ända till hakan med en yxa.
Hennes kropp är benig och mager som
hos en pensionsflicka med dålig kost och
hemliga laster, alldeles platt framtill, medan
på ryggsidan skulderbladens kammar bilda
tvenne utstående knölar, så att det tyckes
en som om hon hade brösten på afvigsidan.
På denna kropp, som liknar gräshoppans, öfver
tvenne fördjupningar; i hvilka skuggan hopar
sig, sitter en smal spinkig hals, och ofvanpå
denna ett hufvud som »icke är större än en
knytnäfve». Fn glåmig ansigtshy, stram öfver
de utstående kindknotorna, en mun som ett
blödande sår, ett par små grumliga liksom
slocknade ögon, en trubbnäsa med uppvikta,
svartprickiga vingar, ett gult hår som hän-
ger i krusig oovdning ända ner till ögonen
utan att kunna dölja den kupiga pannan; —
allt i allt ett anlete, söm passar in i ett raffine-
radt, artificielt miliö, men som skorrar som
en falsk skrikande ton ute i den verkliga
naturen.
I första ögonblicket var det enbart ful-
heten man såg i denna kropp och i detta
ansigte. Men detta intryck vändes om i det
motsatta, när man betraktade henne uppmärk-
samt, hörde henne tala, såg henne lefva sitt
egendomliga personlighetslif, Då trängde sig
hennes andra inre menniska fram, och man
såg icke annat än hennes barocka charme,
hyilken man njöt ungefär som mycket gam-
mal ost, — det var samma salta sträfva smak.
Hennes stämma hade liksom den yilda duf-
vans lätta nyanser af skroflig heshet. Hennes
ögon med deras obestämbara färgton af skif-
tande himmel, sjögröna som hafvet då det
skall bli åska, —- man tyckte att deras blic-
kar voro som tentakler hvilka grepo en, hem-
lighetsfulla och kätjefulla fingrar. Denna blick
blef än mer sällsam genom kontrasten mot
hennes mjuka blonda hår: denna varelse var
på samma gång en jungfru Maria och en
Messalina. Det var detta motsägande och
mystiska i henne och detta rusande lystna
som utströmmade ur henne, hvilket höll kvar
hyar och en som en gång kommit inom hen-
nes trollkrets. Man kunde icke slita sig lös;
man var som klibbad fast. Och beräkningen
kom naturen till hjelp; hon var medveten
om sin makt och hvari den låg. Hon kal-
lade sig sjell i sina bref med ett nom de
guerre la Glu, och hennes sigill hade denna
devis: Qui $’y frotte s’y colle.
Hon har en sommar slagit sig ned på
hafskusten i Bretagne och träffar här på ett
för henne alldeles nytt species af mankönet.
Det är en ung fiskarpojke af den typ, som
Richepin älskar skildra. Han äv liten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
