Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
129
upp som ur en stygg dröm och med välbe-
finnande finner sig som konvalescent i sin
"mors hem och att hans lilla Naik, som läg-
ger friska omslag om hans sår, allsicke är
ond öfver att hon icke existerat för honom
under hela hans stygga dröm, utan ännu så
innerligt gerna vill ha honom. Båda berät-
telserna sluta sålunda såsom en apoteos af
det husliga lifvet gent emot artistlifvets, den
manliga och kvinliga boheémens, exaltation
och raffinemang, hvarigenom allt i njutningen,
drömmarne, lifvet, drifves ut i en spets så
fin och spröd, att den brytes af sig sjelf."
Detta nya drag är hos Richepin icke
blott” och bart ett bakslag, den ena ytterlig-
hetens naturnödvändiga öfversvängning i den
andra. Det härleder sig icke af romantisk
klemighet, af bristande mod att se verkligheten
in i hvitögat, eller af ett pinadt och skrämdt
sinnes behof att sjunka in i en verld, som,
låt vara att den icke fins till utom i fanta-
sien, dock svalkar och smeker. Det är inne-
boende i naturrellet, ett af dettas väsentliga
sidor, så att säga ett af dess utväxta em-
bryo. Det har förgrenat sig genom hela
hans diktning. Man kan allestädes i denna
konstatera utslagen och, genom att samman-
ställa ’alla dessa, studera och jemföra dem
och gå till botten i dem, finna deras gemen-
samma väsen. Rundt ikring i hans vers och
noveller, hans personer och scenerier, blottas
någon fin ådertråd, och genom att följa alla
dessa ådertrådar finner man att de samman-
löpa i allt större och större ända till den
sista. grofva åderstammen, som leder in i
hjertat.
Richepin älskar hafvet. Han har i »La
Mer» skrifvit en hel diktsamling om det och
till dess ära, om dess skönhet och om dess
mission, hymner och mariner. Han älskar det
för dess storslagenhet, dess imponerande ma-
jestät, dess mystiska väsen. Det är sen
spegel, i hvilken oändligheten betraktar sin
tanke»; — en »rose mystique», som väcker
vändlighetsdrömmarnei honom ; — » puits d’exi-
stenee et puits de mort»; — det har afspeg-
lat den första dagens morgonrodnad och skall
afspegla den sista skymningen. Men framför
allt älskar han hafvet såsom alltings upphof
och såsom saltet i tillvaron, —— hafvet i dess
alstringsråga och i dess sundhet. Det var
i dess barm som urgrodden till alltet sjöd, då
") Det samma gäller bl. a, om flero af skisserna
Les morts bixarresn.
klotet ännu endast var söm den flytande bron-
sen i smältugnen, och det var ur dess sköte som
»jordens ungdom» steg i Afrodites skepnad. Den
Guds ande, som i tidens begynnelse sväfvade
öfver djupet, var endast vinden; det som då
fylde hafvet var detsamma som fylt och fyller
det alltid, före och efter all evighet: brunsten
hos elementen, hvilka söka hvarandra i nat-
ten för att afla atomen. Hafvets dimmor äro
den krubba, hvarur rymdens kringirrande hjor-
dar (= molnen) fylla sig med en gräddrik
mjölk, hvilken de utgjuta i regn öfver slätten
och med hvilken de bilda frukternas kött,
vinets blod, den mogna sädens guld. Halvet
är Helenas och Magdalenas blomma, väl-
lustens blomma, hvars kalk luktar honan (la
femelle); det är alstringens, pånyttfödelsens
outsinliga källa och mäktiga sinnebild, älska-
rinnan och modern. Det rullar i sig millio-
ner embryo, som para sig om hvarandra.
Då det ligger insvept i den heta middags-
dimman, tyckes det skalden som en bacchant,
rusig af kärlek, vin och sömn: detta töcken
är svetten från hennes kropp, hennes vällu-
stiga andedrägt, doftande och salt, hvilken solen
dricker med munnen tryckt mot hennes tän-
der. Men framför allt älskar han hafvet,
derför att det är det som håller verlden frisk,
hvari universet bortsköljer sin smuts och
håller - sina lemmar blanka. Det är hafvet
som afsöndrar saltet; — saltkristallen, hvilken
är som denna goda moders tår eller en droppe
från hennes spenar; — saltkristallen, denna
naturens stora »desinfecteur», utan hvilken
allt, djuret, plantan, skulle ruttna i en pest-
mängd atmosfär och jordklotet rulla fram ge-
nom rymden som ett as, liflöst, förstummadt,
släpande efter sig sina utkrängda orenliga in-
elfvor; — saltkristallen, som i tidernas ände,
då vattnet bortdunstat och allt lif dött ut;
skall spinna sig kring jordklotet som en ofläc-
kad svepduk kring ett hvitt skelett för att
hålla det rent och friskt ända in i det sista.
Derför i all synnerhet är hafvet den enda
gudom som skalden dyrkar, han som mot
hvarje annan gudom slungat sina bittra hä-
delser (i » Les blasphemes»);det har lärt honom,
skeptikern, att åter tro och hans hjerta att åter
älska, Men jordens varelser, ifrån elefanten ända
ned till det oändligt lilla krypet, böra besjunga
detta haf, och denna varelsernas lofsång skall
vara den musik, till hvilken det hör menniskan
att skrifva orden.
Och liksom han i naturen mest älskar
hafvet, skildrar Richepin bland menniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
