- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
199

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

199

»ungdom är ateistisk» (hr H:s yttrande i »Ny
Jord») med nödvändighet torde innerst vara
— hur kallas det? — »reaktionär!»

Om prosabidragen till kalendrarne fäller
hr H. en mängd verkligt träffande omdömen
och hans analys synes oss stundom slående
fin. Onaturlig komposition, klumpig berät-
tarteknik, uttryckets trivialitet eller sötsliskig-
het, bristen på verklighetsdager, nyansering
och psykologi — allt detta måste stöta en
förf., som sjelf råder öfver den kanske ’subti-
laste teknik i svensk literatur och hvars egen
poetiska kolorit erinrar om dessa odlade pen-
séer med underbara nyanser, dem ögat knap-
past kan följa; — en författare, som i sin
sträfvan efter uttryckets fina särkynne stundom
icke ens tvekar att slå öfver i det svår- och
obegripliga. Vi veta också, hur detta fel en-

terialistiska tidsströmningen och derför också
mer än någon blifvit häcklad och misstolkad,
mer än någon fått uppbära benämningarne
»obskurant». och »reaktionär» etc., ete., ele.

Äfven hr H, begagnar här pligtskyldigast det

senare epitetet !), (och man kan förmoda, att

il han gjort det med ett visst nöje, eftersom
I CoD. W:s posttidningsrecension öfver honom,
| på samma gång den ensam bland dem wi

sidigt och till öfverdrift framhållits af en ytlig |

kritik, som ingalunda alltid varit kompetent ||

att granska Ola Hansson och derför blott vändt |

sig mot dylika yttre brister i stället för att i
vare sig framhålla hans konstnärliga förtjenster |

eller kraftigt påpeka det osunda i hela hans

läggning, den sumpmark, som framdrifvit dessa |
praktväxter. Med hr Hansson sjelf är förhål- |

landet sålunda alldeles motsatt till »signätu-
rerna:» hos honom en verldsåskådning, som
yi från vår ståndpunkt ej kunna ställa högt
och derbredvid en upparbetad teknik, hos
dem åter, särskildt här i deras prosa, konst-
närliga brister men också en lifsåsigt, vida
rikare på positiv halt än naturalismens.

Lägger man nu märke härtill, är det med
stor förvåning man finner vår kritiker tala om
signaturperiodens »tomma lifsideal>. »Tomt
lifsideala — i munnen på hr Ola Hansson,
hvars egen diktning är ett faktiskt förhärligande
af dem blinda naturmakten såsom menniskors
allsvåldige herskare och tyrann, mot hvilken
intet viljeinitiativ, ingen karakterens utveckling
inifrån något förmår; — hvars åskådning är
fatalistens och hvars eget högsta »lifsideal»
är Nirvanah, förintelsen, med dess >»stora,
tomma, intiga ro» — »dekadanskynnets» egen-
händigt utfärdade bankruttförklaring!

Den nämda harangen förekommer i kri-
tiken af ett bland »Kunos» poemer: »Jag ser
ett hem.» Att detta stycke, oaktadt dess väl
träffade stämning af mild aftonrodnad, af nor-
disk sommarkväll, ej skulle finna nåd för
granskarens ögon, lär icke förundra någon
som vet, att dess. författare är CD: af Wir-
sén. Som bekant har denne skald intagit en
afgjordt polemisk ställning mot hela den mar

I den oskärade entusiasm,

sågo angaf sjelfva grundbristen i hr H:s dikt-
ning, å andra sidan icke bestod ett enda er-
kännandets. ord åt den konstnärliga finhet
granskaren här träffade på och hvilken en
estetiker med hr af Wirséns öga måste ha
selt. Han kunde ha lemmnat ett sådant ord
utan att uppgilva det ringaste af sin egen
ståndpunkt).

Hvad hr Hansson säger om Klockhoffs
lyrik är utan invändning förträffligt, kanske
det bästa i hela uppsatsen och visar mycken
kritisk blick. Fjalar åter medfares väl för
hårdt; han har dock sådana saker som de fina

slutstroferna i »Dål» — såframt ej möjligen
denna stämning är ett genljud af slutet på
Atterboms »Syrenens. — Bäckström kan

säkert göra anspråk på något mera än blott
»rutin;z 0ss synes, att hans verkliga skalde-
natur redan här ofta förstår att med eget inne-
håll fylla den virluosmässigt behandlade versen.

Det är icke nöjsamt att säga ut det, men
hr Hanssons sätt att granska Ernst Björcks
»Ett minne» hör nu uteslutande till rubriken
literärt ofog. Man kan visserligen i följd
af kritikerns åsigter icke tro på någon sympati
för den i bästa mening barnsliga religiositet,
hvilken dock har
tusenfaldt mera rätt än en viss förment öfver-
lägsen negativitet, och som just är det centrala

!) Deremot för han naturligtvis ordet »mo-
dern» i munnen om sin åskådning, en jargon,
hvarpå för öfrigt kotteriet i dess helhet aldrig
tröttnar, då ju det nyas förkämpar vänligen hafva
den högre rätten, och fältet just härmed öppnas
för det bekväma ordandet om »det gamla>, som
»skall ramla» etc, etc ; fraser, som kunna använ-
das. mot allting och vid alla tillfällen, — Men
egentligen borde skolans adepter aldrig ha fått in
denna benämning i opinionen, ty om än vissa

| detaljer tillkommit, är dock sjelfva kärnan i det

materialistiska äskådningssättet ingalunda något
nylt, hvarom som bekant redan den äldre grekiska
filosofien kan lemna upplysning Och andra »mo-
derna> läror återfinnas alldeles afgjordt hos sofi-

| stiken före Sokrates och Platon: den emperiska

menniskan som mått för allting, ingen objektiv
sedelag 0 s. v. — Dylika »Gengangere>» stöter
man på i den »nya> literaluren vida oftare än en

’stor allmänhet förmodar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free