Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
ÖFVEK ATLANTISKA HAFVET.
fromma för sin nattsömn. Morgonen derpå sågo vi, såsom en
följd af brisens friskhet, dessa från alla resebeskrifningar bekanta
böljor, "höga som hus" och långa som gator, kunde man tillägga,
och emellan dem foro vi åstad med skeppets ena sida
krängande så djupt nere i vattnet, att det tycktes som om vattnet
hvarje ögonblick skulle rusa in öfver relingen, och den andra
sidan så högt uppe, att det var en ordentlig klättring att
krafla sig tvärs öfver däcket. Brisen hade nu blifvit så frisk,
att det ej mera var någon försyndelse mot god maritim ton att
kalla den för storm. Vinden tjöt och pep i tågen, den sprängde
ett af våra segel med en knall, liknande ett kanonskott, och
piskade trasorna emot masten. Det var beundransvärdt att se
matroserna, sjungande och i bästa lynne i verlden, ila uppåt för
att reparera skadan, och hänga deruppe i de svängande rårna.
Äfven de mest flegmatiska bland passagerarna uttalade ett visst
erkännande af dessa menniskors orubbliga goda lynne. Stormen
tilltog beständigt i styrka, den ena sjön efter den andra gick
öfver däcket, hafvet var hvitt af skum och företedde ett alldeles
obeskrifligt skådespel; man hängde i en liten klunga omkring
salongen, för att betrakta det, ty*man kunde ej tänka på att
spatsera omkring på något som helst sätt. En af passagerarna
hade under sina försök fallit och brutit sin arm, och två af
matroserna hade också blifvit kullkastade; den ene fick dervid
en bruten hand och den andre en klufven kind. Då klockan
var 3 på eftermiddagen, var stormen på sin höjdpunkt, men de
sjökunniga förutsade, att vi efter ett par timmar skulle vara
undan den, och de fingo rätt. Emot klockan 6 började det att
stillna af, och liksom motsträfvigt samt då och då fattande nytt
tag, saktade sig nu vädret, tills det emot natten blef temligen
lugnt; men sjön fortfor att vara ett landskap af jagande,
tumlande, larmande, hvita höjder och dalar, hvilka sände stora,
rullande sjöar öfver däcket.
Desto större var öfvergången, då vi den följande morgonen
sågo ett stilla, lugnt haf omkring oss, svallande för en frisk,
behaglig vind. Den enda påminnelse om gårdagens "gale"
syntes på fartygets skorstenar, hvilka ända upp till spetsen vore
hvita af det salt, som det uppyrande vattnet der lemnat efter sig.
Det varade icke många timmar, innan vi voro under Irlands kuster.
Dessa se vilda och ödsliga ut. Färden går under ett
vildt högland, bränningarna brusa vid foten af de mörka, branta
höjderna, ofvanför synas endast vilda hedsträckor, så långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
