Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett gammalt välde, som föryngrar sig. Af C. F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro engelska kronans omedelbara undersåter; de öfriga styres
medelbart af hinduiska eller mohammedanska furstar, med stort och smått
uppgående till ett antal af närmare 150, hvilka samtliga äro drottning
Victorias vasaller, men nästan alla på olika vilkor och med olika
förpligtelser. Ett gemensamt drag för alla dessa länsförpligtelser är
emellertid att vasall-furstarne afstått från rättigheten att försvara sig sjelfva,
i händelse af tvister med hvarandra underkasta sig de engelska
auktoriteternas skiljedom, och vid sina hof mottaga engelska residenter,
som utgöra deras förbindelselänkar med centralregeringen i Calcutta
och i sjelfva verket utöfva ett bestämmande inflytande öfver deras
politik och förvaltning. Huru antalet af dessa lydfurstar småningom
sammankrympt genom de engelska general-guvernörernas
annexationspolitik, ända tilldess den kraftige och konsiderationslöse Lord
Dalhousie, som 1848 tillträdde regeringen och i åtta år innehade den,
genom de våldsamma och rättskränkande annexationerna af en mängd
stora stater, såsom Nagpore, Suttara, Penjab, Beran och slutligen hela
det vidsträckta riket Oude mer och mer retade den allmänna
stämningen mot engelsmännen och derigenom gaf den hufvudsakliga
anledningen till 1857 års insurrektion, tillhör verldshistorien och
behöfver här ej annat än i förbigående vidröras. Men om det i allmänhet
kan sägas att befolkningen vunnit på utbytet af försoffade orientaliska
despoter mot anglosaxiska statsmän, som tillföra dem europeisk kultur,
har denna politik ständigt sårat det nationella rättsmedvetandet genom
sin ringaktning af ursprungliga lagar och diplomatiska fördrag, och i
diskussioner hafva de infödde, som bättre än många europeiska
diplomater känna sin Hugo Grotius, sin Pufendorff, Vattel och Wheaton,
oftast gjort sin talan gällande med en öfverlägsenhet, som bjert skurit
af mot den vekare stammens manifest destiny, förkroppsligadt i den
energiska brittens hänsynslösa vilja. Rörande är det svar, som gafs
af Nizam af Hyderabad vid ett tillfälle då den engelska residenten
sökte, på grund af furstens finansiella förlägenhet, att tvärtemot
fördragen tvinga honom att afträda en del af Beran. »Herrar såsom ni»,
sade den olycklige monarken till sin förföljare, »hvilka hafven eder
vistelse än i Europa, än i Indien, ibland sysselsätten eder med
statsvärf, vid andra tillfällen ären krigare, och vid vissa tillfällen till och
med drifven handel — åtminstone har man sagt mig att några stora
män af eder stam varit köpmän — sådana män kunna ej fatta naturen
af mina känslor i föreliggande angelägenhet. Jag är en suverän furste,
född att lefva och dö i detta rike, som tillhört min slägt under sju
generationer. Ni tror att jag skulle bli lycklig om jag till er för
beständigt afträdde en del af mitt rike; det är omöjligt att jag skulle
finna lycka, ty jag måste känna mig förkastad. Jag har hört, att en
ädel herre af er stam ansåg att jag borde skatta mig lycklig om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
