Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betydelse i de försvinnande individerna. Stod den verldsvise ditintills
fortviflad inför detta skådespel af hvarandra följande slägten, hvilkas
gång igenom tiden syntes honom ändamålslös, tecknad, som den var,
af blodiga spår, som tryckte sig allt djupare i sanden under en allt
tyngre syndabörda — så kunde aposteln i historien se en anstalt för
uppfostran till sann frihet, en skola i hvilken menskligheten ändtligen
skulle vinna den erfarenhet, att hon förmår intet, sig sjelf lemnad,
utan behöfver en frälsare. Sålunda bilda häfderna en förberedelse till
uppenbarelsen af »den Guds viljas hemlighet, hvilken Han hafver
föresatt vid sig sjelf, till åstadkommande af tidernas fullbordan, att
åter-sammanfatta allting i Kristus, det i himlarne och det på jorden är,
uti honom.» ’) Återsammanfatta?2) Ja. Ty andeslägtena äro i
honom skapade* 3), äro före sinneverldens grundläggning i honom
sammanfattade. Det -att slägtena trampa det ena det andras graf; det
att folken med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i
hvarandra det gemensamt menskliga; det att de oräkneliga individerna
äro lika många medelpunkter för sjelfviska sträfvanden skymmer icke
för apostelns blick deras andliga enhet, den han $kådat som ett före
tidernas begynnelse bestående system4) i skapelsens förstfödde, Guds
athild och mensklighetens urbild. Genom uppenbarelsen af sin urbild
skall menskligheten förnyas. Han, som var hennes preexistentiella
enhetsband, skall ock i tiden omsluta henne. De hvarandra
frånstötande atomerna skola genom hans kärleks andes dragningskraft
efterhand förena sig och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det
rådslut, som var fördoldt för verldens vise, är nu uppenbaradt: Guds son
har nedträdt i sinneverlden, han har lefvat, en förebild, och dött, ett
offer, för sina bröder. Genom sin död har han besegrat döden: hans
ande lefver som en ny mystisk lifskraft i slägtet, den förenar redan
hans utvalde till ett helt, den tränger genom magten af hans
förkun-nares ord och af hans efterföljares vandel till allt flere och samlar
dem till lemmar i en andlig lekamen, i hvilken enhvar intager den
verksamhetskrets, som motsvarar hans personlighets anlag, hans
preexistentiella plats i logos. Genom den helige anden, som strömmar i
denna lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade till
nådegåfvor (xccgtøfiaza), som verkar till det helas och hvarje enskild
dels bästa. Lefvande i Gud, lefver här enhvar de öfriges lif, gifver
hvad han sjelf har egendomligt och emottager hvad han saknar af de
öfrigas egendomligheter.
’) Es. 1: lo.
*) dvaxttycckccHixmoTcu.
3) Kol. 1: 15 ff.
4) TCt THXVlttiv aVT(p OVV«FTt]X(y, Kol. 1: 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
