Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I en skrift »Om veridslig öfverhet, huru långt man är skyldig den
lydnad» (1523) betecknar han det som en förmätenhet, om statsmagten
fördristar sig »att sätta sig äfven på Guds stol, befalla samvete och
tro samt efter sin galna hjernas infall skolmästra den helige ande».
Luthers grundsats, som han den tiden ofta uttalade, var, att
statens och kyrkans områden skola strängt skiljas från hvarandra. De
begge »regimenterna» böra till intet pris få sina angelägenheter
hopblandade. Deras ömsesidiga förhållande bestämmer han sålunda, att
kyrkans ändamål är fromhet, statens är yttre frid och ordning; kyrkan
omfattar icke alla menniskor, utan blott de kristna, som äro ett litet
antal, blandadt med den stora hopen okristna; staten deremot omfattar
alla inom ett visst område, och hohom skola alla sig underkasta;
kyrkan förer intet svärd, ty hon regerar utan lag allena genom den
helige ande; staten deremot har yttre tvångsrätt och nödgar menniskoma
genom yttre lagar att lefva i fred med hvarandra och göra hvarandra rätt
I det Luther sålunda skarpt åtskilde kyrkans och statens områden,
fordrade han på samma gång, att de skola vara sjelfständiga å ömse
sidor och den ena ingalunda förpligtad att löpa den andras ärender.
Framför allt får kyrkan icke söka stöd hos verldslig öfverhet. »De
kristne», yttrar Luther, »gifver det andliga svärdet, Guds ord, så mycket
att skaffa, att de val må lemna det verldsliga svärdet i ro och
öfver-låta det åt andra, som ej hafva att predika.»
Likasom Luther fordrade af kyrkan, att hon icke skulle stöda sig
på statens myndighet, så fordrade han äfven af staten, att den ej
skall blanda sig i trosangelägenheter eller utöfva samvetstvång. Med
beundransvärd klarhet anvisade han åt statens myndighet dess riktiga
ställning till de religiösa frågorna. »Det verldsliga regimentet», yttrade
han, »har lagar, som icke sträcka sig längre än öfver kropp och
egodelar och hvad yttre är på jorden. Öfver själen kan och vill Gud
icke låta någon annan än sig sjelf regera. Fördenskull, hvarest
verldslig magt är nog förmäten att stifta lagar för själen, der ingriper den
i Guds regimente och förförer och förderfvar själar ne». Alla
samvets-tvingände lagar stämplar han som brottsliga (»Frevelgebote»), och dem,
som utöfva sådant tvång, kallar han »djefvulsapostlar».
Fullständig samvetsfrihet är också en nödvändig konklusion ur
Luthers ursprungliga trosbegrepp. På mer än ett ställe i sina skrifter
framhåller han den sats, att det är en galenskap, att den ena
menni-skan vill med yttre medel tvinga den andra att tro och tänka på ett
gifvet sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt
att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en rent
personlig angelägenhet, hvarmed enhvar är skyldig att sjelf komma
på det rena. »Enhvar måste sjelf se till, att han tror rätt Lika litet
som en annan kan i stället för mig fara till helvetet eller himmelen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
