Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sednare fallet kan man lyckligtvis vara förvissad om att svenska folket
icke-skall följa henne på vägen till förderfvet, utan då veta att välja
sig andra former för tillfredsställandet af sina andliga behof.
Hvar förebilden är att söka för dessa nya former, derom synes
tvekan ej kunna råda. I fråga om det kristliga samfundslifvets
tidsenliga ombildning ligger vägen, som bör beträdas, öppen och klar
inför hvarje tänkandes ögon. Det är endast genom att ånyo bringa till
beders den apostoliska kyrkans alltför länge misskända ocb
underskattade författningsgrundsatser, endast genom att inse ocb behjerta
dessa grundsatsers betydelse äfven för vår tid — det är endast
härigenom vi kunna motse en förändring till ett bättre i afseende på
framtidens kyrka och presterskap. Icke såsom skulle vi af någon ovis
vördnad för det kristligt uråldriga låta oss hänföras till att yrka det
hvarje inom den äldsta kyrkan gällande detaljbestämmelse i läran,
hvarje hennes plägsed i lefverne ocb umgänge bör betraktas såsom
ännu i våra dagar mönstergill. Den historiska utvecklingen bar äfven
inom det kyrkliga området bragt i dagen de fasta stödjepunkter för
omdömet, från hvilka den fördomsfritt pröfvande kan utan svårighet
särskilja det i den urkristna tron ocb församlingsinrättningen
väsentliga från det tillfälliga, det oförgängliga från det förgängliga. Men det
yrka vi, att till detta i kristendomen väsentliga ocb oförgängliga börer
i främsta rummet den jemnlikhetens och förbrödringens ande, som ej
medgifver, att det religiösa samhället får sönderfalla i tvenne genom
olikartade rättigheter ocb pligter från bvarandra särskilda klasser af
medlemmar: styresmännen och de styrde, förmyndare och myndlingar,
prester och lekmän. Det yrka vi, ^-tt den svenska kyrkan är sin
.bestämmelse trogen först då, när bon i den religiösa demokratiens
grundsats, i för samling sprincipen, söker tyngdpunkten för sin tillvaro och
sålunda sjelfmant omgestaltar sig till en verklig folk-kyrka, från att
vara en hierarkisk institution, stående vid sidan af eller öfver
församlingen. Bär hon en gång i sitt sköldmärke ej längre kräklan och
tiåren, skall hon utan tvifvel illa motsvara det kyrkoideal, som
före-sväfvar de rättrogne bekännarne af satsen att i fråga om det
kyrkligt bestående »det verkliga är det förnuftiga». Men just då har vår
kyrka — så visst som äfven i denna punkt alternativet är:
»bekän-nelsetrogen dogmatik» eller sann kristendom — tagit ett afgörande steg
mot förverkligandet af den kristliga samfundsidé, som i evangelierna
möter oss under den storartade bilden af ett »Guds* rike», der
medborgareskap och lika värdighet vinnes af alla, hvilka, äfven om de ej
instämma i hela serien af »renlärighetens» grundartiklar ocb
icke-grund-artiklar, med innerlighetens styrka sammansluta sig kring den urkristna
bekännelsen: »Detta år det eviga lifvet att de känna dig, den ende
sanne Gudt och den du såndt hafver, Jesus Kristus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
