Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andlig försoffning och tröghet så lätt förfallna menniskan att till sin
förbättring och helgelse bruka de af naturen och nåden henne gifna
krafter.
Frågan 84 förklarar arfsynden såsom icke blott benägenhet till
det onda, utan äfven oförmögenhet till det goda. Tages detta absolut,
så råkar man i strid icke blott med gamla testamentet, som omtalar
flere rättskaffens och fromma män efter Adam, utan äfven med det
nya, som på olika ställen gifver tillkänna, att det i skapelsen
meddelade gudsbelätet ej är helt och hållet förloradt, att menniskan kan
hafva åtminstone viljan till det goda, Rom. 7:18, ehuru hon oftast låter
sig besegra af sinnligheten, ja, att till och med i det halfb hedniska
tillståndet, såsom Comelii exempel visar, Apg. 10: 2, hon kan frukta
Gud och göra rätt, och att följaktligen Jesu ord, Matth. 19: 16, till
den rike ynglingen: »Håll budorden» icke kunna tagas såsom blott och
bart en ironi. Det förstås af sig sjelft, att häp> ej kan vara fråga om
att en fullkomlig laguppfyllelse eller en fullkomlig dygd skulle af
menniskan i fallets tillstånd och utan högre biätånd kunna uppnås. Men
hon bör åtminstone sträfva derefter, för att närma sig detta högre
mål och uppnå en relativ fullkomlighet. Ty annorlunda har ej heller
Herren menat det, då han sade: »Varer fullomlige, såsom eder
himmelske fader fullkomlig är.» Men härtill fordras, att hon äfven efter
fallet har något qvar utaf och förmår bruka till det bättre sina af
Gud förlänta krafter, för att ej verka endast såsom maskin i nådens
hand. Det är således förmycket sagdt, att menniskan genom
arfsynden skulle hafva förlorat all förmåga till det goda, och katekesläran
bör ej innehålla något, som äfven barnets förstånd skall finna till en
del oriktigt eller öfverdrifvet.
Andra hufvudstycket innehåller i inledningen de vigtiga lärorna
om Guds varelse och egenskaper fr. 98—104 samt om Guds
Treenighet fr. 106—108. I afseende på de förra anmärka vi endast, att det
väl kan tjena till lärobokens förkortning, men svårligen till ungdomens
redigare uppfattning och kännedom, att de gudomliga egenskaperna
icke förklaras hvar för sig, utan sammanslås två och två, såsom allvis
och allsmägtig, evig och oföränderlig o. s. v. genom hvilket
uppfattningen visst ej underlättas.
I afseende åter på Guds Treenighet hafva vi fr. 106—108
åter-bekommit de äldre, dunklare svaren hos Svebilius, istället för de
begripligare hos L. fr. 134—137. Dermed gifves oss den rentaf
ofattbara lärdomen, att Gud är i anseende till väsendet en, men att i
samma väsende dock äro tre, icke hypostaser, potenser eller krafter,
utan personer, d. ä. för sig sjelfetändiga fömuftsväsenden (ens
rationale, guod per se subsistit, enligt Melanchthon, eller substantia
indivi-dua intelligens, enligt Quenstedt), hvilket icke blott strider mot för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
