Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vår odlings framtid. (Forts. och slut). Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare utveckling, så kan samma vetenskap, enligt protestantismens
princip endast blifva symbolik, d. v. s. uttrycket af en viss tids och
vissa individers uppfattning af kristendomen, hvilken uppfattning, just
i följd af denna dess subjektiva karakter, är underkastad möjligheten
af misstag och derigenom nödvändigheten af en fortgående granskning.
Den här angifna skiljaktigheten i sättet att bestämma den
religiösa trons och vetandets betydelse medför i praktiskt afseende
vigtiga följder. Är sann kristlighet otänkbar utan tron på de officiellt
gällande dogmerna, så följer att kyrkan, stiftad till kristendomens
utbredande, måste såsom kristendomsfiender betrakta alla de tviflare,
hvilka icke genom att ändra sina åsigter till öfverensstämmelse med
»den rena läran» göra sig skickade att upptagas i kyrkans sköte,
fivarken katolicismen eller våra dagars katolicerande riktning inom
den protestantiska kyrkan är grundsatsenligt i stånd att vid sidan af
sin egen åsigt fördraga en meningsolikhet inom de religiösa frågornas
område. Religiös intolerans i vidsträcktaste omfattning är den
praktiska följden af den ursprungliga kristna trons förblandning med
dogm-tron; proselytmakeri, kättareförföljelser, religionskrig, i allmänhet en
outsläcklig bitterhet mot olika tänkande hafva visat sig vara denna
dogmtros frukter för lifvet. — I motsats härtill framgår ur
protestantismens princip nödvändigheten af en fullständig religionsfrihet. Har
den sanna tron sitt väsende icke i ett förståndets antagande af en
viss låra, utan i en personlighetens genomträngdhet af ett visst lif,
så följer att en afvikelse från kyrkans lära ej kan gälla såsom
tillfyllestgörande bevis för den afvikandes irreligiositet och okristlighet.
Icke den riktiga teori, hvaraf man är eller menar sig vara i
besittning utan det rätta praktiska förhållandet, det redliga sträfvandet
efter sanning är här det i egentlig mening magtpåliggande. Då nu
protestantismen är af sina allmänna förutsättningar oförhindrad att
medgifva, det en dylik redlighet i sträfvandet kan förekomma äfven
utom det inom bestämda geografiska och historiska gränser slutna
område, som för katoliken sammanfaller med begreppet kristen kyrka,
så finnes för den verklige protestanten ingen anledning att i dem,
som ej lefva inom detta kyrkoömråde, nödvändigt se den sanna
religionens fiender. Religiös fördragsamhet mot alla, grundad på
erkännandet af religiositetens möjlighet hos alla, blir sålunda
protestantismens praktiska grundsats. Mot katolicismens valspråk: »ingen
salighet utom kyrkan!» sätter protestantismen den apostoliska utsagon:
»i allahanda folk, den, som fruktar Gud och gör rättfardigheten, han
är Honom täck!»
Men der denna utsagos giltighet erkännes, der har det
ursprungligt ortodoxa kyrkobegreppet blifvit skakadt i sina grundvalar.
Möjligheten är derigenom öppnad för en återgång till en kristendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
