Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Björnstjerne Björnsons nyaste arbete. Fiskerjenten. Af L. D. - Rättelser och Tillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vil] försöka att realisera dem, att sticka foten utom det alldagligas krets genom att uppsöka
ett äfventyr hvilket genom en mästerlig ironi jnst sker derigenom,. att hon försöker kasta
sig in i det mest alldagliga af allt, nämligen att, likasom de andra nykomfirmerade
flickorna, skaffa sig en »kjsereste» — då störtar »äfventyret» sig in på henne med hela
oemotståndligheten af hennes vaknande skönhetsåtrå och hon finner för sin fot — tre i stället
för en. Hon förvirras, och innan hon ser sig för, har hon bedragit dem alla tre, för att
finna sanningen — i äfventyret. Den lilla staden kommer i uppror, ty två af dessa
bedragne äro »bättre folk» och hon måste lemna staden med ett bittert minne, ett djupt
sår, som tycks aldrig kunna läkas — det är lifvet, som invigt henne i sin smärta, på
det att hon genom att lida i lifvet må blifva i stånd att förklara lidandet i konsten.
Hon skickas i landsflykt till Bergen, och der mottager hon af sitt lifs och konstens
genius det första budet: hon kommer på teatern och får se »Axel och Valborg». Denna
scen på teatern, der naturbarnets förtjusning ger sig luft och åstadkommer »skandal», är
jemte den nästföljande, der hon tror, att hon kan gå rakt upp på scenen, om hvilken
hon ännu ej har något begrepp, och derföre vänder sig till teaterdirektören för att fö
anställning att räkna till bokens förträffligaste skildringar. Här har Björnsons personliga
erfarenhet såsom teaterdirektör säkert styrt hans penna; der hvilar öfver denna scen hos
direktören ett humoristiskt lif och en godmodig satir, som för blicken öppnar oändliga
perspektiver in i den börjande konstnärens första, famlande missförstånd géntimot det
aningsfullt eftersträfvade idealet.
Hon tager efter sin motgång åter flykten och hamnar i en stilla prestfamilj i Bergens
stift, som vänligt öppnar sin famn för henne. Här upplåtes efterhand hennes syn nnder
en omsorgsfull ledning för skönhetens verld, men då det visar sig, att hon vill blifva
skådespelerska, öppnar sig ett nytt svalg för hennes fot: presten, hennes välgörare, har
en lätt anstrykning af pietism; han älskar visserligen både skönhet och konst, men
skådespelarens yrke är honom en fasa. Då inträder en scen, som väl är arbetets höjdpunkt
i Mga om anläggningens djup och den säkerhet, hvarmed handlingen föres fram mot
målet: en skara mörka »läsare» uppsöka presten för att förmå honom att bortskicka sitt
pianoforte, emedan allt »spel» är »satans verk»: denna skara af dystra gestalter är tecknad
med en- kraft och en färgrikedom, som söker sin like. Presten och hans omgifning
bevisar dem att de misstaga sig, men presten bevisar också mera än han åsyftat: han bevisar
så, att inkonseqvensen af hans misstänksamhet mot skådespelarens konst blir tydlig för
honom sjelf, och under det att Petra ser sin första och enda älskade, sin barndoms
välgörare och lärare söka tröst hos en qvinna, som älskar honom, viger hon sig till en annan
brudgum: till skådespelarens konst, och vi lemna henne i det ögonblick ridåen går upp
för »Axel och Valborg», deri hon debuterar.
Vi kunna ej, så som vi önskade, utveckla i detalj de rika skönheter, som här öppna
sig för vår blick, vi kunna endast på det varmaste uppmana våra läsare, att sjelfre taga
kännedom om ett skaldverk, hvars största Ijeröm det måste vara, att det värdigt ansluter
sig till sina äldre syskon, och i stilens renhet i kompositionens åskådlighet och
karaktersskildringens klarhet i viss mån öfverträffar dem alla. En egenskap är det derimot, deri
i alla fall »Synnöve» står öfver »Fiskerjenten», det är i naturstämningens outsägliga
innerlighet, i detta märkvärdiga romantiska ljus, som uppenbarar för oss ett rikt samlif mellan
naturen och menniskolifvct, i hvars skildrande skalden väl en obh annan gång till och
med förlorar sig. Att denna ej i så hög grad kan framträda i »Fiskerjenten» ligger väl
dels i ämnets egen natur, men dels torde det väl också bero på, att skalden inträdt i ett
nytt skede af sin utveckling, der den klara objektiviteten verkar endast med egna medel
och skapar ett konstverk af rent harmonisk halt, der alla delar sammanverka till en full
organisk enhet.
L. D.
Rättelser och Tillägg.
Sid. 6 rad. 19 nedifr. står: Kirkcudbrieht, lås: Kirkcudbright. ’
» 7 i l:sta noten, samt sid 13 rad. 11 nedifr. står: the Begistror, läs: the Registrar.
» 16 i l:sta noten står: i Paris 1’Association —––––-i Frankfurr: Der Arbeitsgeber
och la Cooperation, läs: i Paris: 1’Association och la Cooperation — — —
i Frankfurt: Der Arbeitsgeber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
