Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fysiologien i vår tid. Af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kropp. Hvarje organ, hvarje liten cell, hvaraf vår kropp är byggd,
måste andas, för att kunna lefva — måste brinna med långsam eld.
Blodet innehåller den tändsats, som skall sätta dem i brand. För
detta ändamål är det nödvändigt att blodet ständigt är i rörelse, att
det löper från lungan till kroppens alla delar samt tillbaka till lungan
igen. Detta blodets kretslopp har i mera än tvänne sekler varit oss
bekant. Vi må dock ej föreställa oss blodet i den mening lefvande,
att det af sig sjelft löper omkring och förrättar sina vigtiga
funktioner. Tvärtom erhåller det sina rörelsekrafter utifrån, genom
muskelarbete, genom hjertats ständiga verksamhet.
Cirkulationsapparaten är ingenting annat än en, efter fysikaliska
lagar byggd ’pumpinrättning med sina klaffar och ventiler och sitt
rörsystem, hvilket likt en vattenledning* breder ut sitt nät öfver hela
organismen. Inom detta nät pumpas blodet i en ständig ström.
Hjer-tat är den ständigt arbetande pumpen, ett stycke kött — såsom man
redan vet af Shakespeares »köpmannen i Venedig» — men med en
sinnrikt inrättad mekanik. Kärlen äro blott lednings- eller aftappningsrör.
Om vi tänka oss tvänne kaprifoliistånd, som, uppväxta ur samma
rot, skjuta upp på hvar sin sida om en spaliere och sammanväxa i
toppen med sina finaste grenar och bladnerver, så hafva vi en aflägsen
föreställning om kärlens anatomiska anordning. Genom den ena
stammen, som föreställer pulsådrome eller artereme, strömmar nu det i
lungan uppfriskade, ljusröda, arteriella blodet in i allt finare grenar.
De finaste bilda ett nät, som vi ej längre kunna se med vårt blotta
öga. Dessa kalla vi hårrörskärlen eller kapillarkärlen. De
genomdraga alla väfnader och det är här som blodet genom diffusion
af-lemnar sina närande beståndsdelar åt väfnaderna och sjelft från dem
upptager de förbrukade. Det från kapillarkärlen genom den andra
hufvudstammen till hjertat återvändande blodet är således af en
förändrad beskaffenhet — det är mörkare, kolsyrerikare, syrefattigare och
således mindre användbart. Det kallas venöst blod och kärlen, som
föra detsamma, blodådror eller vener.
Den röda färgen, som i olika nyanser utmärker vårt blod, härrör
icke från blodets flytande beståndsdel, från blodvätskan, utan från de
små, endast med mikroskopets tillhjelp synliga fasta kroppar, som
simma deruti, och som vi kalla blodceller eller blodkroppar. Då vi
se en menniska rodna, så veta vi, att denna rodnad i sjelfva verket
härrör från milliontals blodceller, som hvimla i de vidgade kärlen och
skimra igenom huden på hennes ansigte.
Hvarje kubikmillimeter blod d. v. s. hvarje liten droppe, innehåller
ungefar 5 millioner sådana celler och man har beräknat deras antal
i hela blodmassan till 60 billioner. Huru mycket är då en billion?
Vi skulle kanske bäst vinna en föreställning derom, om vi satte oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
