Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fysiologien i vår tid. Af Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här synes det, som skulle cirkeln vara sluten i sig sjelf, som om den
organiska veriden skulle bilda ett perpetuum mobile. Men det är icke
så; ty om vi närmare se efter, så finna vi snart att växtverlden icke
lefver af djurverldens lemningar allena. Utan solens strålar slocknar
växternas lif; endast under deras inflytelse kunna de sönderdela
kolsyran. Solen är sålunda den kraftkälla, hvarur växtverlden fyller sina
förråder. Skogen slukar en massa solstrålar, derföre är skogen sval.
Från växtverlden stammar således icke allenast en mängd syre,
utan ock allt brännmaterial, hvarmed såväl våra ugnar eldas, som
djurens och menniskans lif underhålles. Detta brännmaterial, dessa för
vårt lif nödvändiga ämnen förekomma inom växterna endast i
jem-förelsevis ringa mängd och det är de växtätande djurens vigtiga
uppgift och göromål, att ur stora massor af växter liksom kondensera det
sparsamma materialet till sitt kött. Detta förklarar, hvarföre dessa
djur behöfva en så stor tarmkanal. En oxe, ett får t. ex. har en
tarmkanal några och tjugu gånger så lång som deras egen kropp,
under det att rofdjuren, såsom lejonet och tigern, endast hafva den två
å tre gånger så lång som kroppen. I köttet äro nämligen de närande
ämnena koncentrerade inom en jemförelsevis ringa volum. Detta
förklarar nu äfven, hvarföre vår tama boskap omtänksamt måste från
soluppgången intill sena qvällen arbeta på betet, för att samla i sitt kött
de utspädda näringsämnena. Och sedan de en gång fått allt färdigt,
komma rofdjuren och menniskan och .förtära deras kött och således
plundra dem på allt hvad de sparat ihop från sitt arbete.
De växtätande djuren äro alltså för menniskan ett slags lefvande
förråder, der hon vid behof hemtar sitt brännmaterial samladt och
in-packadt. De äro för oss i detta hänseende ungefär detsamma som
sjenkolslagren för våra ångmaskiner. En ångmaskin, som eldas med
ved, behöfver en jemförelsevis större ugn, liksom en stor buk utmärker
växtätaren, den må heta djur eller menniska. Köttet liksom stenkolet
innehåller ett större kraftförråd inom en mindre volum.
Köttdieten är den minst besvärliga, den räcker bäst till att gifva
vår kropp hvad den behöfver, utan att belasta oss med onödiga
fett-förråder, den betungar aldra minst våra matsmältningsorganer med
arbete. Det torde icke behöfva påpekas, huru lätt den Bantingska
köttkuren låter deducera sig ur dessa principer. Denna kur är dock
ej alltid så lätt att genomgå, den strandar ofta derpå, att det gifves
ett besvär, som äfven för den lataste oftast är kärt och detta är
mät-smältningsbestyret.
Vår kropp är imellertid en föränderlig ting i afseende på materie
och krafter; den är sig aldrig ett ögonblick fullkomligt lik, är aldrig
fullt densamma. Nya partiklar intaga de gamlas ställe alltjemt och
vår gamla kropp flyger i tusentals atomer kring i rymden. Hvilket
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
