Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bernhard von Beskow †. I. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej alltför mycket misstaga oss, har sjelfve Orvar Odd, som nyss
strängat sin lyra till den gamle bortgångnes ära, en gång karakteriserat
Beskow såsom »hofmarkalken bland poeterna och poeten bland
hofmarskal-karna». Han och männen af den publicistiska falang, han fordom
tillhörde, äfvensom deras arfvingar i rätt nedstigande led till »tredje
statsmakten» i Sverige, hafva förenat sig med Beskows gamla beundrare
och meningsbröder, om att hylla honom såsom svenska vitterhetens och
kulturens vördnadsvärde Nestor.
Och orsaken till denna uppriktiga hyllning, denna
oförbehållsamma tillgifvenhet, som blifvit ådagalagda från alla håll?
Orsaken är den mest tillfredsställande1 för alla parterna. Den
innebär hvarken någon glömska mot sig sjelf och andra, eller ligger
den blott i en yttre, tillfällig anledning.
Den allmänt erkända, betydelsefulla ställning, Beskow intog på
sista tiden, och det djupa intryck, hans död väckte, förklaras icke
deraf att han till åren var en af svenska vitterheteris seniorer, att
han, i likhet med den heroiskt-mytiske Nestor, den berömde
»geräni-ska resenären» utanför Troja, kunde skryta af tvänne menniskoåldrars
erfarenhet, att han stått i förtrolig personlig beröring med
representanter af två vigtiga kulturperioder i Sveriges nyare utveckling och
sett den tredjes uppväxa inför sina ögon.
Huru stor den naturliga vördnaden än är för silfverhår och för en
lång erfarenhet, kan den icke i och för sig skänka personligheten
offentlig betydelse.
Lika litet ligger orsaken till den nationalsympati, hvarmed Beskows
verksamhet och minne omfattats, i den omständigheten, att han eller
andra, vare sig äldre eller yngre, småningom skiftat estetiska, politiska
och sociala åsigter, sedan den tid då hvar och pn med brinnande ifver
begynte att kämpa för sin uppfattning och sina idéer. Utan tvifvel
var Beskow i sista stunden samma beundrare af Carl Johans politik,
af den regeringskonst och det statsskick, som blomstrade, då han sjelf
ofta medlade mellan den gamle, häftige kungen och hans son, en gång
representanten af den nyaste tidens sträfvanden, hvilkas konseqvenser
dock utvecklat sig först under sonsonens styrelse. Utan tvifvel fortfor
Beskow äfven att troget beundra Leopold och andra den
gustavianska skaldekonstens veteraner, hvilkas aftonsol vänligt helsade Beskows
uppgående sjema. Men huru många af det nuvarande slägtet, om ens
någon, delade dessa hans sympatier?
Förklaringsgrunden till den vackra solglans, som alla villigt
tillerkänna Beskows namn, ligger i egenskaper, som han imellertid delar
med den »klingande pyiiske talaren» i lliaden och först på ålderdomen
utvecklade, nämligen i hans faderlighet mot det yngre slägtet, i hans
tillkämpade vackra humanitet och i hans storartadt fosterländska sinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
