Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bernhard von Beskow †. I. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beskows lynne, gjorde att han såsom skald och estetiker icke bleflika
djup och egendomlig, som omfattande och glänsande. Han älskade
skaldekonsten såsom en ädel kulturangelägenhet, på en gång fosterländsk
och allmän, han egnade sig med entusiasm åt den »glada
vetenskapen»; men skaldens orofulla dyrkan af ett inre ideal, som han söker,
som han sjelf vill eröfra eller dö, var främmande för Beskows natur,
som med stark njutningslust kastade sig in i den vinkande, rika
verl-den i alla dess olika rigtningar. Beskows egen personlighet, kan man
säga, var till en början det konstverk, han ilade att utmejsla.
Litteraturen var lika mycket till for honom, som han för litteraturen,
öfver-hufvud taget förstod sig Beskow icke på utvecklingens strider; han
älskade blott dess resultat. Han anslogs framför allt af det formelt
fulländade, det lysande och stora såsom sådant Van under
ynglinga-och mannaåren att se sina önskningar, sin vilja uppfyllda nästan i
samma ögonblick, som de föddes, skulle sjelfva skönheten och poesien
vara nära nog på förhand färdiga for honom, såsom fakta, hvilkahan
blott behöfde med sin objektiva emottaglighetsförmåga afspegla, för
att ega. En ovanligt lätt produktionsförmåga gjorde arbetet för
honom ständigt till ett nöje och en fördel, aldrig till en ansträngning
och möda. Äregirig, såsom alla öfverlägsna naturer, dyrkade han
skaldens och tänkarens lager, men ville på samma gång med ett visst
fjärilsöfvermod snappa den i flygten, likasom fjäriln kysser hela
blomsterraden, utan att sjelf skänka sig åt någon. De sköna hämnades
doek på den flygtige. De kunde icke hindra, att han tillegnade sig
deras färgprakt; men sitt väsendes innersta lif skänkte de honom icke.
I Beskows skaldskap fattas en sjelfständig hvilopunkt, fantasiens
skapande kraft och känslans djup. Oaktadt sin klara, fasta, stundom
bländande form, ega hans dikter icke den inre gestaltning, som låter
formen uppgå i ideal enhet, bestämdhet och genomskinlighet. Ett
liknande förhållande eger rum med honom såsom litterär essayist och
estetiker. Det ideala lifvet i spekulationens ’och forskningens på
djupet gående schakter tilltalar honom vida mindre, än det i öppna dagen
liggande »gros bon sens» i ett fyndigt, klart och slående uttryck; och
på samma gång han med sin smidiga emottaglighet upptager det
förras resultat nöjer han sig för egen räkning med det senare. Han
citerar med beläsenhet, hvad olika författare sagt om den eller den
punkten, rörande litteraturen och estetiken; men framställningen är
afori-stisk, han behandlar tankarna och idéerna ungefär som yttre, gifna
fakta, och hans egen, sjelfständiga tankeverksamhet träder icke till,
såsom ett förmedlande och utvecklande element. I ymnig rikedom
strör han kring sig enskilta, träffande anmärkningar, och detta, i
förening med den lätthet, hvarmed han förfogar öfver sitt material, samt
den ovanligt klara, flytande stilen, ger i alla fall åt hans afhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
