Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bernhard von Beskow †. I. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form, och en sådan eger den i högt mått, fosforistema svärmade för,
men det framsteg, som en gång låg i lutherdomen och
protestantismen, förbisågo de icke, likasom ingen fosforist veterligen
öfver-gått till katolicismen. De ville ingjuta nytt vin på uråldriga kärl; det
var deras praktiska fel, men i sjelfva afsigten låg en förtjenst; de
drömde om den stora religiösa försoning mellan kristenhetens kyrkor,
hvilken vi ännu i denna dag emotse med nyupplifvadt hopp. Till
sjelfva principen var nyromantiken, i sina religiösa och filosofiska
tendenser, så litet reaktionär, att den tvärtom i detta afseende utgör
föregångare till den mäktiga rörelse, som för närvarande går genom
de kristna folken och hvars mål närmast är försoning mellan tro
och vetande, utan upphäfvande af någonderas sjelfständighet. Tro
och vetande, likasom skönhet, rätt och sedlighet, voro hos den
schellingska idealismen, som nyromantikerna upptogo såsom sin
grundåskådning, försonade till omedelbar enhet i den intellektuella
åskådningen. Man vet huru de kyrkligt ortodoxa, både då och nu,
kämpa mot en sådan fordran på absolut enhet mellan vetandets och
trons principer. Fryxell märker derföre icke heller, att han sjelf gör
sig skyldig till en svår reaktion mot utvecklingen, då han i sin polemik
mot fosforistema uttalar den åsigten, att vetandet icke kan fatta
trons innehåll. Detta är att ånyo söka fastställa den gamla dualismen,
som fört till så många irringar på lifvets alla onfråden och mot
hvilken nutiden med all makt kämpar. Fosforistema voro derföre i
grunden vida mera framåtskridandets män i religiöst hänseende, än Fryxell,
liksom man för visso måste antaga, att de nyromantiska renegatema
i Tyskland på det hela taget, till följd af de filosofiska principer, från
hvilka de utgått, mera upplöste än förstärkte katolska kyrkans
dogm-byggnad, såsom sådan.
Malmström framhåller starkt nyromantikernas synder på
sedlighetens område. Äfven i etisk halt framträda de svenska
fosforistema i en ojemförligt klarare dager, än mängden af de tyska
romantikerna. Atterbom t. ex., och Geijer, som visserligen ock måste
räknas bland fosforistema, äro guldrena. Då Malmström ironiskt
påpekar tillvaron af en eller annan »sinnlighet» i fosforisternas poesi,
på samma gång han knappast anmärker lättsinnigheten på andra
håll, visar han ånyo brist på historisk blick och logisk konseqvens.
Äfven i dess sedliga sida uppfattade nyromantikerna lifvet
ursprungligen från en stor och sann synpunkt, lika mycket höjd öfver den
gamla rationalismens materialism och resignationsperiodens slappa
epikureism eller ofruktbara stoicism, som öfver den gamla och nya
ortodoxiens meningslösa spiritualism. De sökte lifvets enhet öfverallt
och ville derföre, att äfven det sinnliga skulle erkännas såsom ett nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
