Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bernhard von Beskow †. I. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf, hvarigenom för första gången hos oss i det allmänna medvetandet
uppdrogs en bestämd, inre gräns mellan konsten och de öfriga
kultur-rigtningarna, banades vägen för ett allsidigt erkännande af det verkligt
sköna i alla former, på samma gång nyromantikernas uppfattning af
lifvets absoluta enhet och harmoni upphäfde den konstnärliga formens
ensidiga öfvervigt och förläde det skönas tyngdpunkt i det inre, i ett
lefvande personligt innehåll.
Om vi nu jemföra Beskows ställning till nyromantiken med
Malmströms och Fryxells, erhålla vi en rätt fullständig insigt i karakteren
af hans andliga och estetiska personlighet. Fördomsfriare, objektivare
än Fryxell och Malmström, bedömmer Beskow icke med bitterhet
fosfo-ristemas ouppsåtliga förvillelser på det sedligas och religiösas områden,
hvilka han öfverhufvud taget icke närmare undersöker. I politiskt
hänseende tillräknar han dem deras misstag ännu mindre, hvilket
bestyrker att han sjelf var, icke en reaktionär, men en stationär, af
re-stårationsperiodens sansade och upplysta fraktion. Han medgifver, i
motsats till Fryxell, att fosforistema uthredt en sannare och djupare
uppfattning af lifvet och konsten, än den som rådde under den
föregående perioden, och den nyromantiska poesiens mest utmärkta
representanter går han så långt till mötes, att han tillegnar sina
»Dramatiska Studier» Ludvig Tieck, som han kallar »mästare». Han
hyser ingalunda Malmströms puritanska ovilja mot den katolska
romantikens heroer inom poesien, ehuru han ej heller egnar dem en
djupare sympati. Beskows mångsidiga, emottagliga, friska natur
bevarar honom i alla dessa fall från ensidighet. Icke desto mindre hyllar
han Fryxells åsigt, att nyromantikernas estetiska härnadståg och
enkannerligen fosforistemas fejder mot Svenska Akademien, sådan hon
var under Leopolds dagar, kunnat undvaras, icke blott utan skada,
utan äfven till fördel för litteraturen. Derigenom ådagalägger han på
det bestämdaste, att han saknar sinne för det skönas inre logik.
Beskow märker icke ens att det svalg, som ligger mellan Leopold och Tieck,
är af beskaffenhet, att ■ om den senare erkännes såsom mästare, den
förre knappast kan erkännas såsom skald. Han besinnar ej, att om man
erkänner fosforistemas åsigter såsom sanna och djupa, man omöjligt
kan försvara Akademien, som prisbelönte Wallmarks »Handen», emedan
kontrasten mellan de förra och den senare är detsamma som
skilna-den mellan skönt och oskönt, som ovilkorligt betingar en strid på
lif och död. Hvad betydde det, att Leopold eller andra öfversatte
några stycken af Schiller, då de i öfrigt fortforo att tillämpa sina gamla
åsigter om poesien? Det bevisar blott att de alls icke egde något
djupare medvetande om det skönas natur, och det var likväl just
detta som behöfde väckas. Denna Beskows märkvärdiga, neutrala
ställning, som inverkat menligt på hans egen poesi, men fördelaktigt i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
