Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Goethe och tolkningen af hans förnämsta verk. Med anledning af de senaste svenska öfversättningarna ur »Faust» och »Balladerna». Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
Och hvaruti ligger då denna Goethes verldsvida öfvermakt? Frågan är
lätt att ställa; svaret ej så lätt att gifva. Den rikedom af former, i hvilka.
Goethe under ett långt lif gifvit uttryck åt sin andes väldiga skaparekraft, gör
svårigheten större att i en enda brännpunkt sammanföra allt det betydelsefulla.
Allt efter som blicken häftar än vid ett, än vid ett annat af mästarens verk,
vexlar äfven intrycket. I hans diktning möter oss en verld, der man, likasom
i den yttre, har tillfälle att genomvandra olika regioner, från isens och snöns
till den brännande hettans. Och nästan öfver allt i denna fantasiens mikrokosm
samma yttre ro och klarhet som i den verkliga verlden, samma objektiva grip-
barhet, samma afvisande tystnad gent emot alla frågor efter ett hvarför, samma
den skapandes stilla uppgående i det skapade. Det var väl i känslan af denna
Goethes oerhörda, nästan öfvermenskliga objektivitet som Tegnér nedskref den
bekanta stofen:
»Jag gått mig trött i Goethes pelargångar,
hur präktigt, men förnämt är allting der!
Det ambra är och rosendoft som ångar,
naturen der sin kröningsmantel bär,
och konst, en prisma, stäld på höjden, fångar
hvar stråle opp, och alla former lär,
blott ej hans egen. Men — mitt hjerta glädes,
skald ser jag öfverallt, fast menskan ingenstädes.»
Och samma förnimmelse tryckte väl äfven Heinc, då han på sitt vanliga irre-
verenta sätt hedrade Goethe med benämningen »Kunstgreisp. Det var icke utan
sin sanning, och för resten ett fyndigt rim på »Dunstkreisp.
Måste vi nu erkänna denna objektivitet i framställning som ett af de mest
framspringande kännemärkena på Goethes skaldeindividualitet, så är denna sjelf-
beherskning, denna makt öfver sig sjelf och öfver stoffet, så mycket undrans-
värdare, då man med den sammanställer skaldens egen bekännelse om den rent
subjektiva drifkraft, som ytterst satte hans diktarverksamhet i rörelse. »Och
så börjader, säger han sjelf, »den riktning, från hvilken jag hela mitt lif ige-
nom ej kunde vika, att förvandla allt det, som fröjdade mig, qvalde mig eller
eljest sysselsatte mig, i en bild, en dikt för att på detta sätt komma till klar-
het deröfver med mig sjelf». Det ljus först Goethe sjelf och efter honom den
literära forskningen låtit falla i hans tankars innersta verkstad, visar till fullo
sanningsenligheten af hans utsaga. Alltså i hans subjektivitet, i hans egen själs
innersta låg alltid det frö gömdt, som, när groningens drömmande, varma tid
var öfver, sköt upp i det klara dagsljuset till sjelfständig växt, lyfte sina grenar
fritt och lät bladen dallra för vexlande vind. Och just derför att dessa dikt-
alster kunnat draga sin näring ur så kraftig grund, ur verkligt pnative soilp,
stå de der i frisk, doftande fägring som produkt af naturens fria alstring, som
en bjert motsats till de gängliga plantor med ingen eller ock döfvande lukt,
hvilka den ensidiga subjektiviteten framtvingar ur sin öfverhettade drifhusjord.
Det är svårt att undvika bildspråket, då man kommer in på det dunkla ka-
pitlet om de verkliga snilleverkens tillkomst. Deras vardande är också det en
organisk naturprocess, som gömmer sin utvecklings fina öfvergångar för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
