Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Runebergs dikt »Julqvällen». En studie. Af Valfrid Vasenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM RUNEBERGS DIKT DJULQVÄLLEND. 33
Nu är den korta exposén färdig, och man tycker sig känna Pistol hel
och hållen. Och likväl har man ej behöft från den först framstälda situa-
tionen vända om till någon lång episodartad utredning af hjeltens lefnadsför-
hållanden, utan det är som hade man hela tiden vandrat med honom genom
drifvorna.
Men huru väl tecknad denna inledande stämningsbild än är, ställer den
genast på diktaren en fordran, som icke synes lätt att tillfredsställa. Huru
skall dikten fortsättas? Om Pistol är redan allt sagdt som för tillfället be-
höfver sägas; hans ödsliga vandring erbjuder ej heller något tillfälle till hand-
ling eller fortsatt karaktersutveckling. Och ej heller tillåter diktens episkt
lugna ton att man efter ett par dussin verser låter denna vandring upphöra;
ännu mindre att man genast inför en ny person.
Också förblir Pistol den enda personen i taflan. Men just för att hans
omgifning är så ödslig, är det naturligt att hans tanke riktas framåt, mot det
mål dit han sträfvar. Och så låter skalden i hans inre visa sig en rad af
bilder, hvilka väl icke mera kunna sägas egentligen bidraga till teckningen af Pi-
stol, men i stället tjena till att utvidga taflan och på annat sätt föra dikten framåt.
Dessa bilder utgöra nämligen den första konturteckningen till den kontrast, i
hvilken hela dikten skall röra sig. Gent emot den gamle fattige, ensamme sol-
daten, som stretar framåt i mörkret, ställes här bilden af en rik, välmående
familj, församlad vid de strålande julljusen i den präktiga salen på herrgården.
Den yttre olikheten är slående, men icke mindre olikhet råder i inre afseende.
I den ensamme soldatens sinne bor förnöjsamheten, under det »saknaden blott
och sorgen och oron» sitter som gäst hos den rika familjen. Orsaken härtill
är just den samma som gör att äfven Pistol står ensam i lifvet; också majo-
rens familj har en medlem ute i kriget. Det är sorgen häröfver som stör
friden först hos den unga kaptenskan, som
»gjunger med klagan en vaggsång
Öfver sitt hvilande barn, som af faderns öga ej skådats;» .
sedan hos hennes mor, den åldriga frun, som mulen vandrar
»Ån från salen till köket och än från köket till salen,
Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar,
Sitter vid vaggan hon då och hjelper sin dotter att gråta.
Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren
Ledsnar vid qvinnotårar till slut, och brummar i länstoln
Dagen igenom och tål ej att höra den eviga jämmern.»
Emellertid, en finnes dock i familjen, med hvilkens barnsliga sinne be-
kymret och sorgen ej fått makt. Det är den vinliga fröken Augusta, om
hvilken Pistol säger:
»Leende säges hon gå, som en engel, emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna,
När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma.»
Från Augusta återföres Pistols tanke lätt och otvunget till målet för hans
vandring, ty
»Vore ej hon, blef säkert i qväll välplägningen mindre
Afven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant.»
Så är det med full rätt han om Augusta filler sitt slutomdöme :
»Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården,
Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast.»
Framtiden, 1877. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
