Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Runebergs dikt »Julqvällen». En studie. Af Valfrid Vasenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM RUNEBERGS DIKT DJULQVÄLLEND. 39
de andra sörjde, hon har nu »phjertat fullt af bekymmer» och frågar med oro
huru julen skall gestalta sig för Pistol. Men
»Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens
Träben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren
Märktes en skymt af den åldrige sjelf. Saktmodig och tveksam
Trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln.»
I denna slutscen samlas nu alla diktens trådar och de kontraster, i hvilka
stycket rört sig, mötas här, icke för att sluta i ett skärande missljud, utan
för att upplösa sig i en mild harmoni. Den enkla, naturliga taflan från ett
landtligt hem vidgar sig för våra blickar och blir en hel verldsbild, om än
uti trång ram. Ty ända in i denna undanskymda krets sträcka sig verknin-
garna af stora historiska händelser, hvilkas åskor höras mullra på afstånd, och
vi känna huru den enskilde är solidarisk med hela menskligheten och icke kan
undgå att röna inflytande af dennas öden. Men »vojemnt falla ödets lotterp:
krigets blinda lek slutar för den ene väl, för den andre olyckligt. Och med
denna kontrast sammanfaller här, såsom nyss nämdes, ytterligare motsatsen
emellan hög och låg, rik och fattig, hvilken i århundraden delat menskligheten
i tvenne ofta fiendtliga partier. Men en sådan fiendskap får här icke tillfälle
att framträda, ty armodets representant, den gamle Pistol, är stark nog att
utan knot, med ädel undergifvenhet bära sitt öde. I korta ord underrättar
majoren honom om hans förlust och
»Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen, och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning.
Se’n, vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
Årade herre, oss behöfver ej menniskolifvet
Lära hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.»
Och fråga vi då på hvad det är som han bygger sitt hopp, så svarar
han sjelf, på majorens inbjudning att hos honom tillbringa sin lefnads afton:
»Nej, i mitt ensliga torp, som min egen,
Lefver jag bäst och gästar den evige Gifvarens håfvor.
Skogen kläder han grön, han låter den irrande fogeln
Finna ett korn; mig hjelper han hädanefter som hittills.
Tar jag af honom mitt bröd, fins ingen som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.»
Hvem ser ej, att Pistol i denna sin manliga förtröstan, detta sitt värdiga
lugn är en ädel representant af finska folket, detta folk, om hvilket Runeberg
sedan sjungit:
»Vid sorgens hand
Det lärt att bära öden.
Det känner intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt,
Dess trohet trotsar döden. :
Det är det folk vi kalla vårt.»
Så uppfattar äfven majoren sin gamle vapenbroder, ty
»Fullare svälde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soidaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
Trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet.»
Men hvem ser ej äfven, att också majoren är ett ideal för en del af sitt
folk, för de klasser vi vant oss att kalla bildade? Ty han har en lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
