Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Allmän värnepligt och fritt samhällsskick. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
räckte länge, den hvilar på en medeltidstanke, hvilken som så många andra
lefde qvar långt in i den nyare tiden. De moderna stats- och nationalitets-
begreppen voro ännu i den senare medeltiden späda nykomlingar. Äldre och
starkare voro de begrepp och de intressen, som heta korporation, klass och
stånd. Medeltidskyrkan utbildade först en korporation, som höjde sig öfver
nationel enhet och politiska gränser: biskoparne i ett land sågo snarare sina
verkliga landsmän i ett annat lands kyrkliga dignitärer, än i sitt fosterlands
söner af lekmannaklassen. Sammaledes var riddarskapet, sammaledes ansåg sig
köpmannaståndet i skilda land mera enade af korporationsintresset, af yrket, af
den sociala ställningen, än förenade med det folk och den stat, de tillhörde.
Man skulle äfven kunna anföra bevis, huru den i nöd och okunnighet mer och
mer nedsjunkande massan, misera contribuens plebs, ej var främmande för känslan
af närmare frändskap med olycksbröder i ett annat, än med förtryckande her-
rar i eget land. Under en sådan idériktning och ett sådant samhällstillstånd är
uppkomsten af en kosmopolitisk krigsmannaklass helt förklarlig ur de allmänna
förhållandena. Det gick derhän, att legohärarne, krigare-korporationerna, upp-
trädde som ett slags sjelfständiga makter, undandragna all stats-öfverhöghet eller
nationel förpligtelse, underhandlande och slutande förbund än med den ene än
med den andre. Om man under femtonde seklet, i internationela fördrag, bör-
jar stadga förbud för den ena kontraherande partens undersåtar att deltaga i
dem ej vidkommande krig mot den andra — hos Dumont återfinnes en mängd
hithörande traktater — så vardt väl ännu länge den praktiska betydelsen af
dylika öfverenskommelser ringa, men de utmärka i sin mån den riktning till
den nationela statsmaktens höjande på de medeltida korporationsidéernas och klass-
intressenas bekostnad, som utgör ett väsentligt skiljetecken mellan de moderna
och medeltids-samhällena.
Vi anmärkte, att olika nationer i mycket olika grad lemnat bidrag till
legohärarne. En mångfald af dels mera varaktiga dels mera tillfälliga förhål-
landen ha här samverkat. Det är särskilda och öfvergående tidsomständigheter,
som föranledde att etter hussit-krigen, hvilka gåfvo en utomordentlig väckelse
åt både krigskonst och krigisk anda, bömare tjenade i många land och många
härar. Af mera permanent natur voro de orsaker, som bragte det tyska lans-
knektväsendet till ett så låogvarigt och sorgligt flor. Främmande krigstjenst,
såsom yrke och utkomst, var i lång tid vanlig bland skottarne. I Sveriges
krigshistoria ha de sin del af bragdens ära, och traditionen i Norge hade så
troget bevarat minnet af Skotte-kriget, att Edvard Storm liksom tog orden från
folkets läppar, då han bortåt ett par hundrade år senare sjöng, hur
: Herr Zinclar drog over salten hav.
Men de skotska krigarskarornas utvandring har från begynnelsen en egen
karakter. Ursprungligen var det till nationelt sjelfförsvar och såsom fransmän-
neng bundsförvandter mot engelsmännen, skottarne fingo för vana att visa sig
på fastlandets valplatser. Den engelske arffienden bekämpades ej blott på den ö,
der de bygde och bodde jemte honom, utan uppsöktes också på de franska slag-
fälten, och fransmännen gjorde dem återtjenst när de hemma stodo i vapen
mot grannen i söder. Under hundraårskriget mellan England och Frankrike
hade fransmännen, efter långvarig motgång, en skotsk hjelpcorps att tacka, att
vid Baugé segern omsider vände åter till deras fanor. Ett minne af dessa
vapenbrödraskapets, ej legotjenstens dagar, bestod ända till 1791 i det skotska
gardet. Det var väl ända sedan Ludvig XIV:s tid skotskt blott till namnet,
men det tidigare skotska bågskyttegardet hade bestått af härdiga män från Ca-
ledoniens bergsbygder. Den slutande medeltidens och den börjande nyare tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
