Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Smärre uppsatser - Galileo Galilei. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAP OCH LITERATUR. 68
fängelse. I närmaste sammanhang med det häröfver förda, i vatikan-manuskriptet in-
förda protokollet står ett aktstycke, som framdeles skulle komma att utöfra det vig-
tigaste inflytandet på ransakningarna med Galilei. Det finnes nämligen en skrift,
hänförd till dagen efter den dag, då ofvannämda beslut fattades, hvilken säger att
Galilei blifvit af en kardinal, i närvaro af den heliga domstolens general-kommissarie
och andra vitnen, förmanad att frångå sin kätterska åsigt om verldsbygnaden, samt
genast derefter i påfvens namn anbefald att helt och hållet öfvergifva och aldrig mera
på något sätt fasthålla, eller i tal och skrift lära eller försvara densamma. 1 annat
fall skulle han ställas inför den heliga domstolen. »Härmed», heter det vidare, »var
Galilei tillfreds och lofvade lyda.»
Ehuru Berti i sitt ofvannämda arbete förfäktar detta dokuments äkthet, hvari
äfven författaren i Revue des deux Mondes instämmer, har dock Gebler framlagt så
talrika skäl för sin åsigt att det är understucket, att han svårligen lär kunna blifva
vederlagd härutinnan. Att Galileis hållning redan nu var en vacklande, är oveder-
sägligt. Också rådde under den närmast följande tiden ett ganska godt förhållande
mellan honom och den renläriga kyrkan. Under denna vistelse i Rom författade Galilei
en skrift om ebb och flod, i hvilken han uttryckte sig med större bestämdhet, än som
kunde vara rådligt. Han fann derföre för godt att, då han 1618 öfversände den till
erkehertig Leopold af Österrike, bifoga en skrifvelse, hvari han förklarar de der ut-
tryckta åsigterna såsom blott och bart dikter eller drömmerier, tilläggande att »en
röst från himmelen uppväckt honom och upplöst alla hans förvirrade tankar i idel
dunst». Här drog Galilei således ej heller i betänkande att taga sin tillflykt till en
ovärdig förställning.
Sedan Urban VIII uppstigit på den påfliga stolen, syntes Galileis mod hastigt
växa. Det var nu han författade och efter öfvervinnandet af mångfaldiga hinder ut-
gaf sin verldsbekanta och ödesdigra »Dialog om de tvenne verldssystemen».
Presterskapet och isynnerhet jesuiterne hade hittills gält såsom vetenskapens
priviligierade idkare. Då omsider Europas folk i följd af naturliga utvecklingslagar
utträdt ur sin barndomstid och uppfinningar och upptäckter småningom började ut-
breda insigter och bildning ibland mängden, var det åter Roms tjenare, som stälde
sig i spetsen för den intellektuela rörelsen, för att kunna beherska densamma. De
säkraste bevis på att de mäktigaste andliga krafter då uteslutande tillhörde kyrkan,
lemnar oss reformationen, ty de första ansatserna till tvifvel, till en kritisk-filosofisk
spekulation, uppstodo i det romerskt katolska presterskapets eget sköte. Vid denna
tid, då den konfessionela söndringen hotade att undergräfva kyrkans dittills allsvål-
diga makt, uppstod den man, som genom stiftandet af en egendomligt organiserad or-
den, åter sökte befästa densamma. Under mer än ett århundrade stodo jesuiterne i
spetsen för den lärda verlden. Emot slutet af detta århundrade framträder lekman-
nen Galilei, öfverraskande verlden med de i odlingens historia epokgörande sannin-
gar, för hvilka hela den skolastiska sofistikens bygnad skulle störta. Jesuiternes ute-
slutande rättighet att undervisa det uppväxande slägtet drogs i tvifvel, och i samma mån
minskades deras inflytande. Vetenskapernas reformatorer syntes dem snart lika
farliga som förut religionens, och de uppbjödo derföre sin yttersta makt för att be-
kämpa dem. Galilei måste störtas. Påfven upphetsades, och en förberedande under-
söknings-kommission tillsattes för att uppsöka och i värsta fall uppfinna medel att
nå målet. Det var nu den ofvannämda apokryfiska skriften, innehållande det bestämda
förbudet för Galilei, att på något sätt fasthålla sina vetenskapliga åsigter, blef så
lyckligt funnen". Kallelse utfärdades till Galilei att personligen inställa sig i Rom.
Galilei var vid denna tid sjuttio år gammal. Hans kroppskrafter voro medtagna
i följd af långvarig sjukdom och äfven själens spänstighet synes hafva varit slappad.
Gebler: a. st. sid. 189—191 och 213.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
