Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Från Norge och Finland. Af E. v. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
: ANMÄLNINGAR. 123
Från Norge och Finland.
Turistbref från en resa i Norge sommaren 1875 af Finn. Stockholm,
Aktiebolaget Nu 1876.
Helsingfors. Vägvisare för resande och historisk-statistisk öf-
versigt. (Af Valfrid Vasenius.) Helsingfors, G. W. Edlunds förlag 1876.
Att aldrig vara nöjd med det närvarande, med hvad man eger, är, såsom bekant,
en karakteristisk egenskap hos det förunderliga slägte som kallas homo sapiens. Och
såsom hvar sak har sina sidor, som man säger, åtminstone två sådana, kan det sägas,
att denna rastlösa oro, denna ständiga oförnöjsamhet, större än någonsin må hända i
det nu lefvande slägtets barm, äro förträffliga såsom sporrar till oupphörligt framåt-
skridande, förbättring och förädling, men odrägliga mången gång och rent af oförnuf-
tiga, då de vända sig med hela sin kraft mot det förflutna, omfattande detta såsom
ett ideal — paradiset, det absoluta eller relativa — från hvilket slägtet fåviskt aflägs-
nat sig. Det är denna senare riktning, som alstrat och fortfarande alstrar de konser-
vative och reaktionäre. Att desse hädanefter måste vara vid mycket dåligt lynne, ligger
i sakens natur, efter som man i rår tid företagit sig på allvar bevisa, att det absoluta
paradiset på jorden är blott en idealisk hägring, antingen man ser tillbaka eller framåt,
och att det relativa paradiset deremot kan finnas till uti hvarje tid, liksom i hvarje
bröst.
Men vi lemna denna stora tvistefråga, för att öfvergå till en mindre. Bland
de många missnöjen, som blifvit anmälda särskildt mot vår tid, framhålles ofta föl-
jande: »Resepoesien är döden död. Den begrofs samma dag jernvägarne uppfunnos.
Förut kunde man från sitt åkdon njuta i frihet, mak och grundlighet landskapets och
naturens skönhet. Nu rusar man fram som en galning. nej, cn cellfånge, inlåst i jern-
vägskupén, och ser af hela härligheten blott en försvinnande skymt.» O, i de vingel-
hjuliga »rapphönornas», schäsarnes, kalescharnes, vagnarnes och de ännu tyngre och
långsammare diligensernes uteslutande beundrare, vi fråga eder: hvarföre hafven I
då någonsin sjelfve satt eder i den odrägliga jernvägskupén, hvilken, snabbt som ko-
nung Salomos trollmatta i »Tusen och en natt», förflyttar eder till den punkt som är
edra önskningars mål? Edra egna gerningar tala mot edra ord! Och hvad hindrar
eder att, när och hvar I viljen, stiga af på en perron och derifrån företaga utflygter
i karriol, i vagn eller till fots, hvilka mera ursprungliga fortskaffningssätt onekligen
ega sina stora behag och fördelar? Ingenting! Jernvägarne hafva fullkomnat sättet
och derigenom- möjligheten att resa i stort, utan att de derföre hafva upphäft eller
kunnat upphäfva utvägarne att färdas i miniatyr och detalj, om dessa uttryck tillåtas.
Man kombinerar nu med hvarandra jernvägsfart, åkning efter häst och fotvandring,
och vinner dermed i verkligheten en besparing ’af tid och kostnad samt en rikedom
och omvexling i nytta och nöje, hvarom alla de som lefde före ångans tidehvarf kunde
endast drömma i fantasien och sagan. I jemförelse med tankens snabbhet är äng-
kupén visserligen en sölare! Detta måste anmärkas mot honom och förklarar, hvarföre
en persun, som längtar t. ex. från Stockholm till Schweiz och, tack vare den eldfru-
stande ånghästen, äfven direkt förflyttas dit under loppet af blott en fyra, fem dygn.
icke dess mindre kan finna tiden innan ankomsten — lång. Men alldeles orimligt är
det att klaga öfver instängningen i kupén, öfver föremålens flyktiga förbiskymtande
0. 8. v., då man sjelf icke vill hejda farten och stiga af förr än i Schweiz, dit man
åter, om den ilande farten icke kunnat anlitas, i sju fall af nio alls icke kunnat komma.
Så står det till med klagomäålen öfver resorna i vår tid. Slutligen: förr kunde blott
den stenrike magnaten och den fattige handtverksgesällen, hvilken försörjde sig med
arbete under vägen, företaga längre resor. Nu åter kan mången se sig om i verlden,
efter att ångbåtarne och jernvägarne ryckt folk och länder belt nära till hvarandra.
Och då odisputabelt all möjlig resepoesi ytterst beror på sjelfva möjligheten att kunna
resa, kan det omöjligt förnekas, att den förra betydligt utvecklat och utbredt sig i
våra dagar. Fnllkomningen i denna väg, nämligen konsten att flyga, återstår visser-
ligen ännu att ernå, och prisade vare vårt slägtes ständiga oro och oförnöjsamhet med
hvad det vunnit och eger, kommer nog äfven denna konst att i sinom tid uppfinnas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
