Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Källor till svenska teaterns historia. I. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
rodnande nedslå sina blickar’. Huru andaktsfulla gillenas sammankomster ur-
sprungligen må hafva varit kunde sålunda i längden glädjen icke utstängas,
och att den äfven gaf sig luft i förklädningar och dramatiska upptåg är obe-
stridligt. De ifrån gamla tider ärfda stadgar för Knutsgillet i Lund bestämma
t. ex. bland annat, att »på den heliga Valborgs dag eller ock på annan dag och
tid och på det ställe, som åldermannen bäst berama kan, skola årligen tagas
tvennne maj-grefvar, eller rättare en vinter- och en maj-grefve, den förre klädd
i pelsverk, den senare klädd med löf och blomsterprydd, hvilka två i spetsen
för hvar sin skara bekämpa hvarandra till dess vårens representant besegrar
vinterns”.» Dessa folkförlustelser vid majfestens firande ega ett lätt igenkän-
ligt syskontycke med de »sånger, dansar och spel, hvarmed redan de gamle
romarne firade vårens ankomst (Florealia), och hos både gérmaniska och sla-
viska stammar firades det betydelsefulla årsskiftet med folkfester och pantomi-
miska spel”.»
Det första egentliga skådespel, som, efter hvad nu mera är kändt, blifvit
i Norden uppfördt, hänförer sig äfven till en gille-fest, kallad »Vår frus gille»,
hvilken firades i Aarhus 1501, då komedier uppfördes, hvari sjelfve konungens
kansler tog del. De spelande voro för öfrigt mestadels skolans lärjungar, men
då desse den tiden voro fullvuxne män, må deras dramatiska prestationer icke
förvexlas med de s. k. skolkomedierna, hvilka ungefär samtidigt togo sin bör-
jan i Heidelberg, utan torde närmast hafva liknat de gamla mysterierna’".
De gycklare som vid enskilda familjefester plägade förhöja glädjen, kunna
deremot icke med fog räknas till skådespelare-yrket, utan stodo i närmaste
slägtskap med de äfven i Sverige väl kände hofnarrarne. Vi ega i behåll en
utförlig skildring af ett förnämt bröllop, som firades på Bollerup i Skåne om-
kring 1503, emellan Tyge Brahe och Magdalena Krognos. Den person, som
under de storartade förberedelserna till denna fest, tillblandade klareten, bar
ett namn, som är väl bekant inom den tyska dramatiken. Han kallas nämli-
gen Hans Wost” och man igenkänner lätt i detta namn en förvrängning af
narrens benämning »Hans Wurstv i femtonhundratalets tyska komedier. Att
hans roll vid i fråga varande fest dock var inskränkt till narrens putslustiga
skämt, och hade intet att skaffa med något komedi-spel, är deraf klart, att
första gången detta sedermera så ofta brukade namn framträder i tysk skrift
är i den stridskrift »emot Hans Wurst», som Luther 1541 riktade mot hertig
Henrik af Braunschweig”. Luther säger dock sjelf att namnet ingalunda blif-
vit af honom uppfunnet utan brukats såsom en hånfull benämning, hvilken vil
kunde användas såsom ett gemensamt slägtnamn för narrar i allmänhet.
Vända vi nu våra blickar till vår egen torftiga dramatiska literatur under
medeltiden, så möter oss i främsta rummet cen dikt, hvilken finnes i sin hel-
2 KARLSON: Blad ur Örebro skolas äldsta historia, I, sid. XI. — 2? HILDEBRAND:
Svenska Gillen under medeltiden (i Hist. Bibl.) sid. 74. — ? LJUNGGREN: 1. c., sid. 126.
— + OversKou: 1. c., I, sid. 34—3ö5. — " BrascH: Gamle Eiere af Bregentved. Kjöben-
havn 1873, sid. 73. — 9 PrurTtz: 1. c., sid. 190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
