Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Källor till svenska teaterns historia. I. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
barheter framlockade hos allmänheten, kunna vi lätt få ett begrepp, då vi läsa
en ifrån medeltiden bevarad skildring af en närbeslägtad tillställning. Det var
väl den gången icke något egentligt skådespel, som skulle uppföras, utan en
ståtlig kyrkoceremoni, som dock för folket egde enahanda lockelse. Det var
den fest, som år 1489 firades i Vadstena kloster till” S:t Katarinas ära. Hög-
tidligt tågade lysande processioner omkring på kyrkogården; basunblåsare och
lekare utförde musik vexelvis med körer, som afsjöngo nyinöfvade sånger; rid-
dare och höge prelater täflade med hvarandra i klädedrägternas prål och funno
tacksamme åskådare i de tallösa hopar, som uppfylde kyrkogården eller sutto
på kyrkogårdsmurarne eller hade klättrat upp på taken till de angränsande
bygnaderna’. Från dylika åskådareplatser helsades ock medeltidens andliga
skådespel af folkets andäktiga beundran eller otyglade jubel. Skådespelen upp-
fördes vid dagsljus, och man har intet bevis på att betalning affordrades åskå-
darne, hvilka dock synas ofta hafva frivilligt lemnat ganska rikliga bidrag till
de stora omkostnaderna”. Icke ens de i Europa under medeltiden kringvan-
drande skådespelaresällskapen ex professo tänkte på möjligheten att skydda sina
åskådare för himlens oväder; endast de förnäme och rike kunde någon gång
tillförsäkra sig platser på sjelfva scenen, — en sed, som sedermera bibehöll
sig intill sena tider. Att det latinska språket af de andlige oftast användes i
medeltidens skådespel, minskade icke allmänhetens åtrå derefter. Man var ju
van att icke förstå de ord, som under sjelfva gudstjensterna sjöngos och tala-
des. Äfven de i långt senare tider uppträdande trupper, gåfvo sina föreställ-
ningar på fullkomligt främmande språk. I Tyskland sågos med förtjusning en-
gelska, holländska, franska och italienska komedianter, och lika stor munterhet
och glädje spredo de tyske omkring sig i Holland, Danmark och Sverige.
Vår dramatiska bibliografi för medeltiden slutar med några dikter, som
af utgifvaren hänföras till »qvasidramatica”.
Inom denna gren af vår literatur bildar den af Olaus Petri författade
Tobie Comedia öfvergången till nyare tiden. I slutet af medeltiden hade skåde-
spelen börjat erhålla en tendensartad riktning, i det att dogmatiska tvistefrågor
blifvit i dem inhöljda och reformationens förkämpar försmådde icke att följa
detta föredöme. De sedermera hos oss så vanliga teatraliska öfningarna i sko-
lorna hade af Luther blifvit lifligt förordade". Han sade sjelf, att man inga-
lunda borde förbjuda lärjungarne att uppföra komedier, utan tvärtom uppmuntra
dem dertill, emedan de derigenom dels erhöllo en god öfning i det latinska
språket, som vid sådana tillfällen brukade användas, dels fingo lära huru hvar
och en i sin samhällsställning borde skicka sig, vare sig han var herre eller
tjenare, ung eller gammal. Han tillade att »de kristne icke borde undfly
komedierna, äfven om stundom grofheter der förekommo; sådana kunde ju
äfven påträffas i sjelfva bibeln.» I företalet till sin öfversättning af Tobie bok
1 SILFVERSTOLPE: Hist. Bibl. TI, sid. 18. — ? OveErskKoUu: 1. c., I, sid. 27. — 3 De
finnas behandlade i Ljunggrens ofvan anförda arbete. — + Melanchton sade att näst bibeln
funnos inga nyttigare böcker än tragedier. (Se företalet till Andromache, tragoedia, 1723.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
