Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
han resor i mellersta och södra Europa. Han blef 1851 riddare af Danne-
brogen och fick 1854 titel af professor. För öfrigt var han under den mogna
mannaåldern skald och enstöring.
Hvad han var som yngling, det måste jag gissa mig till af hans skrifter.
Hans särdeles väl lyckade porträtt i Dansk Pantheon för 1844 ger oss bilden
af en Apollons och lyckans gunstling, vacker, älskvärd, skalkaktig, farlig för
qvionohjertan. Han håller hufvudet en smula lekfullt på sned, handen litet
kokett innanför västen; endast ett par rynkor vid ögonen tyda på, att dot icke
är en yngling man har för sig. Jag föreställer mig honom såsom ung man
mycket firad i sällskapslifvet, det afgjorda lejonet på de fyenska herrgårdarne;
man har sagt mig, att han egde en sädan färdighet att improvisera och en
sådan humor, att han stundom i en sällskapskrets uppfann hela små skådespel
och sjelf spelade dem helt och hållet allena, springande från den ena ändan af
salen till den andra för att besvara sina egna repliker. Jag erinrar mig äfven
hafva hört omtalas, att han i en mycket tidig ålder hade en hjertesorg, i det
en ung flicka, som var honom kär, beröfvades honom genom döden. TI alla
händelser har den kedja af bittra erfarenheter, utan hvilka han icke kunnat
skrifva första delen af Adam Homo i sitt 31:sta år, dämpat hans ursprungliga
lefnadslust, och ännu helt ung drog han sig helt och hållet undan från verlden,
aflägsnade sig fullständigt från det offentliga lifvet och nästan fullständigt från
sällskapslifvet — och lefde uteslutande för sitt hem, sin konst och sina teolo-
gisk-filosofiska studier. Hans äktenskap var lyckligt men barnlöst, så att icke
heller i hans husliga lif fans någonting som drog hans blick utåt. Ju mera
han afskar trådarne utåt till den honom omgifvande verlden, desto mera lugnt
och kontemplativt blef hans sinne. Det är derför endast genom tillfälliga,
lösryckta yttranden, genom ord, som han då och då i samtal lät undfalla sig,
utan att ana hvilket intryck de måste göra på en yngling, som jag kom på
det klara med beskaffenheten af de resultat, han i kraft af sin lifserfarenhet
och sin menniskokännedom alltid hade till hands. De voro icke af någon optim-
nistisk beskaffenhet.
Jag påminner mig t. ex. en dag, då jag öfverlemnade till honom ett
exemplar af min första skrift, en broschyr: »Tack! Det skall blifva mig kärt
att läsa boken; när vill ni hafva den igen?» — »Jag beder er behålla den.»
»Ni. vill skänka mig den. Hvilken oskuld! Han lemnar sjelf sina böcker åt
folk. Ger ni den också till andra än mig? Till edra vänner och nämare be-
kanta? Ack, tro mig, ni skall icke länge fortfara dermed. Det gör man en-
dast när man är mycket ung.» På den tiden väckte en sådan replik min
opposition ungefär på samma sätt som den kalla och blodiga ironien i Adam
Homo då gjorde det; sedermera lärde jag bättre förstå den frihet från illusio-
nen och den afslutenhet, som låg der bakom.
Jag påminner mig en annan gång, då denna misstänksamma bitterhet lika-
ledes gjorde ett starkt intryck på mig, emedan hon sårade mig. Det var på
Paludan-Millers födelsedag 1867. Jag hade ett par dagar förut kommit hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
