Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
Hela sitt lif igenom hade han ju också praktiskt häfdat den, varit, som han
sjelf hade kallat det, »en dyrkare af det skönav såsom idé.
5.
Fr. Paludan-Muller hör icke såsom Grundtvig och Ingemann, Heiberg och
Poul Muller, Hauch och Winther, Aarestrup och Bödtcher till den stora och-
lenschlägerska gruppen; han hör liksom Hertz till J. L. Heibergs krets. Det
är tydligt nog Heiberg, som från början var den danske mästare i poesien,
till hvilken han såg upp. Han har sjelf en gång berättat mig, att han i sin
ungdom var så intagen i Heibergs person och samtal, att denne då och då
sent på natten måste använda denna formel för att få honom att gå: »Ja hör,
Paludan-Muller, går ni icke nu, så låter jag bädda åt er här på golfvet.o
Han omtalade också alltid med den största värme Heibergs poesi; den var
hooom kär på grund af dess klarhet, dess tankerikedom och romantiska flygt.
Dess brist på psykologiskt djup var honom icke emot; han gladde sig öfver
dess genialitet, som anslog beslägtade strängar i hans egen själ, och dess spe-
kulativa tendenser stämde öfverens med hans egen drift att framställa det all-
mängiltiga, allmänmenskliga. Jag kan icke säga, att jag satte något synnerligt
stort värde på hans omdömen om poeter och poesi; naturligtvis kunde han då
och då säga någonting mycket träffande; men i allmänhet var hans uppfattning
för mig endast så till vida lärorik, som den gaf mig cen inblick i hans egen
skaldebegåfnings natur och hans personliga ideal i fråga om poesi. Det går
merendels så med skalders omdömen om andra skalder; omedvetet prisa de
dem i förhållande till deras likhet med dem sjelfve och gifva derför i sina
uttalanden om de andre en ypperlig utgångspunkt för bestämmandet af deras
egna poctiska lynnen.
På Ochlenschläger satte Paludan-Mäller i grunden ytterst ringa värde.
Han, som virderade reflexionen inom skaldekonsten så högt, kunde icke sym-
patisera med den oehlenschlägerska fantasien. Då vi en gång talade om Oehlen-
schläger, sade han plötsligen med ett nästan komiskt allvar: »Kort och godt,
Oehlenschläger var dum.» Jag log och sade: »Finner ni alls ingenting i
Axel og Valborg?» Han svarade: »Jo, der kan ju finnas mycket som är vac-
kert, men bara stämning och känsla, alls inga tankar.» Tanken, som af Théo-
phile Gautier en gång definierades såsom »den sista tillflykt en poet kan
tillgripa, när han ingen lidelse har och inga gestalter ser framför sig», var
för honom hufvudsaken, om icke i hans poesi så åtminstone i hans estetik.
Sjelf sökte han alltid att framställa ideen, detta ord taget i platonsk mening
säsom det evigt förebildliga. Derför skref han Amor og Psyche, derför Adam
Homo och derför Ahasverus. Men hvarhelst han icke fann detta allmänna, före-
bildliga, der fann han ingen poesi af värde. Jag talade en gång med honom
om Björnsons bondenoveller. Han brydde sig icke synnerligen om dem. »Så-
dant der kan vara ganska näpetv, sade han, »men det är ju icke något för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
