Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
Heibergs, den korsades icke af någon annans; men den lopp på en ej så kort
sträcka parallelt med S. Kierkegaards. Icke så att det var fråga om någon på-
verkan från Kierkegaards sida på Paludan-Muäller. Skalden hyste icke en gång
någon synnerlig sympati för den beslägtade tänkaren. Paludan-Muäller stöttes
tillbaka af Kierkegaards breda, oklassiska form, hvilkas företräden icke tyckas
ha fattats af honom. Han berättade mig till och med en gång, att han
hade gifvit Kierkegaard det (allvarsamt menade) rådet att göra en resa till
Rom för att genom åsynen af forntidens konst få mera sinne för formens be-
tydelse, och att Kierkegaard derpå endast hade svarat, att han icke brydde
sig det ringaste om formen. Han kände icke det innerliga sammanhanget mel-
lan ande och form hos Kierkegaard. Det var en gemensam tidsanda, som
frambragte den andliga frändskapen mellan de båda enslige tuktarne af sin
samtid; det var ingen strömning från själ till själ dem emellan.
Man kunde på Paludan-Muller använda ett i andra delen af Enten-Eler
förekommande uttryck: »det gifves skalder, som hafva vunnit sig sjelfva ge-
nom att dikta.» Ty hvad annat är det en skald gör, som i sitt diktarlif till-
ryggalägger vägen från det sinnrika till det sanna, från det lekande och glitt-
rande till klara, och från det gratiösa till det väldiga och stora! Ingen har
varit lekfull och skimrande såsom han — hans Dandserinden var derför för
den solide Poul Möller en styggelse — men ingen blef heller sträng och dö-
mande såsom han; hvem vet, om icke denne samme Poul Möller, i fall han
hade upplefvat Ahasverus, skulle hafva känt sig uppskrämd af en så skarp
enfald? I hvad fall som helst anade han föga, att samma hand, som på den
tiden spelade virtuosnumren i byronska ottaven, tjugu år senare skulle gripa
Dantes domedagsbasun.
Paludan-Miller stod från början såsom virtuosen bland de samtida skal-
derne i Danmark. Grundtankarne i hans första arbete lågo nästan dolda under
skämtets drillar och qvickhetens koloraturer. I Kjerlighed ved Hofet (1832),
ett till hälften af Shakspeare, till hälften af Gozzi inspireradt romantiskt lust-
spel efter dåtidens snitt, ljödo herdepocsi och lyriskt hofspråk, ordlek och
ordspel, svärmeri och narrbjellror om hvarandra; en rikt begåfvad, sorglös och
planlös ungdom har skakat fram denna bok ur sitt ymnighetshorn. I Dandse-
rinden (1833) var virtuositeten ännu mera uppsluppen och sjelfsvåldig; de lätt-
flytande stanzerna berättade, klagade, logo, hånade och brusto i löje, fortsatte
hvarandra liksom den ena arabesken glider öfver i den andra med en pratsam
smidighet utan like. Det allvarsamma, som berättas, gör icke intrycket af att
hafva tilldragit sig; det satiriska, som säges, gör intet intryck af att vara allvar:
Fly Venskab, som man henter ved Pokaler,
Fly Elskov, der faaer Liv ved Klang af Guld;
Fly Menneskevennen, der ta’er Munden fuld,
Men eier aldrig i sin Pung en Daler;
Fly Levevisdom,’ fuld af Idealer,
Og Dyden, naar den Klogskab er for huld;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
