Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 FRAMTIDFN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
föresats, blir han orolig för, att han aftonen förut möjligen varit för sträng
mot sin främmande tillbedjare och beslutar att gå till honom för att lugna
honom med försäkringen om att han ännu ständigt eger konungens nåd. Han
kommer, då Kalanus, fullkomligt beredd på sitt slut, redan af sin moder biif-
vit smord såsom dödsoffer. Han vill lugna Kalanus och erfar till sin förun-
dran, att denne icke har hyst någon fruktan för att konungen skulle vara för-
törnad. Han beder honom afstå från sin föresats, men förgäfves. Tyrannen
blossar upp i honom; Alexander hotar Kalanus; han befaller honom att
lefva, men hotelserna studsa tillbaka från den, som just vill dö. Förvåningen
öfver inderns trots föder vrede, och då den alltid lika orubbligt lugne, stille
tänkaren till svar endast antyder det ovärdiga i att låta vreden få makt öfver
sinnet, tror sig Alexander se hån följa på trotset och lyfter med skymfordet
»slaf» sin hand till ett slag. Det afvärjes, och hotet aflöses af lugna, känslo-
fulla öfvertalningsförsök, af ädla böner, af högsinnade löften — allt förgäfves.
Alexander ber Kalanus att af vänskap för honom lefva, ber honom lefva som
konungens vän och broder, ber honom dela rikena med sig, mottaga krona och
spira ur hans hand — det gör lika så litet intryck som förut hotelserna. Då
sker det sublima: Alexander kastar sig ned på knä för Kalanus’ fötter och
tigger honom om hans lif. =:
Denna situation är den skönaste, den mest dramatiska, den anderikaste
Paludan-Mtiller i sitt lif har diktat. Den är hufvudsceoen i alla hans dramer.
Den är summan af alla hans tankar och drömmar. I det ögonblick Paludan-
Miller lät Alexander här sjunka ned på knä, kastade han all verldens storhet,
dess glans och rykte, snillet och äran ned för den andliga renhetens fötter.
Detta knäfall uppväger Kalanus’ för Alexander i första akten. Men till och
med denna yttersta sjelfförnedring från hjeltens sida sker förgäfves. Och
stycket slutar med, att Kalanus’ ande, luttrad i de heliga lågorna, från bålet
stiger till Bramas himmel. Med allt sitt uppbjudande af tankeansträngning,
qvickhet, lärdom, dialektik och sedlig hänförelse beredde icke Kierkegaard i
»Enten-Eller» den etiska verldsåskådningen en så lysande triumf, som Paludan-
Muller beredde henne i denna enda scen.
Och liksom man kan betrakta Tithons hårdnackade fasthållande af sitt
beslut att vilja ned till jorden såsom ett förebud till inträdandet af Paludan-
Millers kortlifvade men i så hög grad lyckliga tendens till realismen, så kan
man äfven uppfatta Kalanus’ likaså hårdnackade fasthållande af sin föresats att
lemna jordlifvet såsom symptom af Paludan-Millers återvändande till sin ung-
doms abstrakta poesi. Det hedniskt mytiska återkommer såsom biblisk myt.
Och visserligen hafva de verk, som följa på »Adam Homo», en långt djupare
psykologi än hans första ungdoms; den i mannaåren vunna psykologiska insigten
kunde ju icke skjutas åt sidan; men de behandla icke mera lifvet i dess bredd
och med dess färger; de vända sig bort från verkligheten och utmynna i ere-
mitlifvet, eremitidealet, försoningsofferdöden eller verldsundergången; det är
försakelsens, uppoffringens, sjelfförintelsens och verldsförintelsens poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
