Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Om menniskoslägtets synd och försoning. Religionsfilosofiska betraktelser med anledning af striden om försoningsläran. Af L. H. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
döme, som rör det moraliska området i allmänhet, så är arfsynden visserligen
»imputabel». Den vigt, dessa läror ega för kyrkan, ligger hufvudsakligen deri,
att menniskans omedelbart gifna naturliga lif ej får ur någon synpunkt betrak-
tas såsom i praktiskt afseende tillfredsställande, utan att menniskan för vinnandet
af sitt sanna goda behöfver en radikal och fullt genomgående omvindelse, ver-
kad ej af hennes naturliga förnuft eller kraft», utan allenast genom Guds nåd.
Med läran om arfsynden sammanhänger ock på det närmaste läran om
menniskans oförmåga i andliga ting och om den gudomliga nåden. Båda kunna
de betraktas såsom följder af nämda lära. Vi anmärka dock, om än mer i
förbigående, att menniskan, äfven oberoende af synden, omöjligen utan Guds
nåd kan tänkas nå sin bestämmelse eller sin salighet, ty såsom skapad eller
ändlig varelse måste hennes sanna lif vara hennes lif i Gud. Endast den be-
stämningen hos den gudomliga nåden, att dess tillegnande af menniskan måste
innebära en brytning med hennes föregående lifsriktning, en radikal omvändelse,
mäste anses vara en följd af arfsynden. Detta har visserligen icke undgått
den kristna dogmatikens uppmärksamhet, men hon har trott sig kunna reda sig
genom att antaga skilnaden mellan en »allmän» och en »särskild» Guds nåd.
Ett dylikt antagande har ej kunnat annat än medföra egendomliga svårig-
heter, särskildt då tanken riktas derpå, att menniskan, om hon icke syndat,
skulle anses hafva gått förlustig det goda, hon fått genom menniskosliägtets
frälsare, och då man ej kunnat tänka sig något godt, som skulle öfverträffa
detta goda, eller ens gå upp deremot, så har detta gifvit anledning till det
bekanta yttrandet: »O felix culpa!» Här bryter sig känslan af det positiva
goda, som genom Kristus kommit vårt slägte till del, mot den ofullkomliga
uppfattning, som i honom blott ser befriaren från synden, den som puträttat,
att en hvar, som tror på honom, slipper att komma till helvetet», såsom detta
i sin krassaste form blifvit uttryckt. Klart är, att Gud omöjligen kan på detta
sätt tänkas behöfva synden, för att gifva menniskoslägtet del af sina nådegåf-
vor. Svårigheten hjelpes derigenom, att man framhåller det positiva af Kristi
verk såsom det väsentliga och såsom nödvändigt för menniskoslägtet, äfven
oberoende af synden. Endast den negativa sidan (lidandet), endast »tjenarens
skepelse» hos honom, som är »Israels Herre och konung», kan anses härröra
af synden.
Vid framställningen af kyrkans lira om »det menskliga förnuftets och den
naturliga viljans» fiendtlighet mot Gud och deras deraf följande oduglighet att
något uträtta i andliga ting anmärker hr Billing, att »detta visserligen är emot
förnuftet och all filosofi, men dessa myndigheter betyda intet emot Guds ord,
som bestämdt uttalar? dessa sanningar. För detta påstående, i den form det
hos förf. förekommer, ligger en flerfaldig begreppsförvirring till grund, hufvud-
sakligen beroende derpå, att orden på flera ställen blifvit tagna i en obestämd
betydelse. Hvad den senare satsen angår, att »förnuft och all filosofi» betyda
intet emot Guds ord, så är den antingen falsk, eller ock utfaller den till
en tom och meningslös tavtologi. Falsk är den, om man fattar Guds ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
