Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Om menniskoslägtets synd och försoning. Religionsfilosofiska betraktelser med anledning af striden om försoningsläran. Af L. H. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MENNISKOSLÄGTETS SYND OCH FÖRSONING. 319
och dock vara en sann och fullständig menniska (Jesus af Nazareth), så nekas
ej, att hans personlighet äfven kan betraktas från flere andra synpunkter t. ex.
såsom det högsta organet för sin slägt och sitt folk (»Lejonet af Juda», »Her-
ren i Davids stad») samt för hela menskligheten inom sig sjelf betraktad (»den
himmelska menniskan», »den andre Adam»). Hufvudsaken är emellertid att
»hos honom bodde all gudomens fullhet lekamligenp, hos honom voro det gu-
domliga och det menskliga förenade i en alldeles särskild mening, och dock
sträckte sig denna enhet blott till det personliga, ej till det naturliga och sinliga.
I första häftet af sitt arbete »Lutherska kyrkans bekännelser uttalar hr
Billing den åsigten, att det kristna medvetandet för närvarande vore sysselsatt
med att arbeta sig fram till full klarhet beträffande frågan, om hvad kyrkan
är. Af ett tillfredsställande svar på denna fråga väntar förf. en ny epok i
den kristna kyrkans historia. Utan att egentligen vilja uppträda emot denna
hans åsigt, tro vi dock, att samtidens och den närmaste framtidens religiösa
uppgift kan på ett djupare och mer omfattande sätt uttryckas så, att kristen-
heten för närvarande är sysselsatt med att arbeta sig fram till klarhet med
afseende på betydelsen af det lefvande eller organiska sammanhanget mellan
menniskan och Gud samt mellan menniskorna inbördes. När församlingen kom-
mit till klarhet härutinnan, bör för dess medvetande ett dittills föga anadt
ljus uppgå öfver kyrkans innersta väsen och dess ställning till öfriga former
af menskligt samlif samt öfver betydelsen ’af de särskilda formerna af religiöst
lif, såväl inom som äfven utom kristenheten, ett ljus, i hvilket alla dessa for-
mer framställa sig såsom Guds tjenare, organ för Guds rikes tillkomst på
jorden; då kan församlingen se den bönen hörd, »att det må vara, evigt vara
en herde och ett fårahus»,. Men då bör ock ett ljus uppgå öfver syndens och
försoningens hemligheter, ty då har blicken öppnats för hvad det kan förut-
sätta och betyda, att »såsom igenom en endas synd, synden kom öfver alla
menniskor, så kom ock genom ens rättfärdighet, lifvets rättfärdighet öfver alla.»
Såsom vår fasta öfvertygelse vilja vi med afseende härpå framhålla, att
liksom den äldsta kristna församlingen i grunden nedslog alla fantastiska, mot
Guds sjelfständighet och den menskliga individens odödlighet fiendtliga åskåd-
ningssätt genom sin bekännelse: »Jag tror på Gud Fader allsmäktig, him-
melens och jordens skapare; »Jag tror på de dödas uppståndelse och ett evigt
lif», och hvarje tanke på ett qvarstannande på den judiska, ofullkomliga teis-
mens ståndpunkt, der Guds fulla närvaro i det ändliga ej kunde fasthållas, då
hon kunde uttala: »Jag tror på Jesum Kristum, Guds ende son, vår Herre»;
»Jag tror på en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund» — liksom vi-
dare församlingen vid ingången till medeltiden genom Augustini lära, att »allt
är af nådp, tillbakavisade egenrättfärdighetens teori, och liksom slutligen
hvarje blott yttre tillegnande af Guds nåd fördömdes, då Luther af lefvande
erfarenhet kunde bekänna, att »menniskan rättfärdiggöres af tron allena» — så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
