Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Nya filosofiska tidskrifter. II. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 <= FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. SJETTE HÄFTET.
1872), en bok som gjort ett betydande uppseende i den lärda verlden. Zöllner hål-
ler före, att vi icke få anse det i längd, bredd och höjd utsträckta rummets »bugtig-
hetsmått» (»Krimmungsmass») vara = 0, enligt hvad den omedelbara sinneförnim-
melsen ger vid handen, utan måste tillerkänna detsamma ett bestämdt positivt värde.
Så snart vi det göra, förändras vår uppfattning af rummets egenskaper; det framstår
för vår föreställning ej längre i ytans, men i sferens gestalt. I ett dylikt rum blir
den enklaste linien icke den räta, utan kretslinien, och sjelfva rummet kan väl sägas
vara obegränsadt, men icke oändligt. Tänka vi oss i detta rum en kropp, som oaf-
brutet rör sig i en och samma riktning, så blir den tillryggalagda sträckan städse af
ändlig storlek, enär han nödvändigt måste förr eller senare komma tillbaka till sin
utgångspunkt. Det är svårigheten att, med oförändradt bibehållande af det i fråga
varande euklidiska betraktelsesättet, bana sig väg till en ur rent fysikalisk synpunkt
motsägelselös naturförklaring, som drifvit Zöllner till hans nu antydda tcori om rum-
mets natur. Hvad blir nämligen följden, om man, fasthållande läran om de tre di-
mensionerna, antager att vår jord med dess höljen af vatten och luft sedan en oänd-
ligt lång tid befunnit sig i en oändlig verldsrymd? Då skulle, i kraft af den all-
männa naturlagen att hvarje kropp, när helst hans temperatur höjt sig öfver noll-
punkten, är till en viss grad underkastad möjligheten att fördunsta, ej allenast jord-
atmosferens gaser hafva skingrats och försvunnit, utan sjelfva vår planet och, under
liknande förutsättningar, det ändliga verldsalltet i dess helhet hafva genomgått en
sådan bortdunstningsprocess och sålunda upphört att finnas tili. Nu eger likväl mot-
satsen rum; alltså: då följden uteblifvit, upplöser sig dess förestälda orsak i ett tomt
sken. Detta innebär m. a. o. att verldsalltet icke kan tänkas hafva under en oändlig
lång tid varit till uti ett oändligt rum. Hvilkenderas oändlighet bör sålunda upp-
offras — tidens eller rummets? Icke tidens: föreställningen om tillvarons begynnelse
vid någon gifven tidpunkt strider emot »den tillräckliga grundens tankelag», som I1c-
der oss från orsak till orsak i en ändlöst uppåtstigande serie, sålunda nödgande oss
att icke uti någon af dessa tidsorsaker söka det ändligas yttersta grund. Enda ut-
vägen blir då att låta rummets oändlighet fara, i det att man genom antagande af
ett dess »positiva bugtighetsmått» tänker sig det såsom sferiskt, alltså som ändligt.
Så lyder, i korthet återgifven, den ryktbara hypotes, genom hvilken Zöllner tror sig
hafva främjat det kosmologiska problemets lösning.
Om hållbarheten af detta lösningsförsök råda olika meningar bland fackmännen
och filosoferna. En så framstående tänkare som H. Lotze uttalar sig i sitt senaste
arbete på det afgjordaste emot detta »logiska lekverk, att fortfarande gifva benämnin-
gen rum åt ett system af fyra eller fem dimensioner.» »Emot alla dylika försök må-
ste man värja sig», yttrar Lotze; »de äro vetenskapens grimaser, som genom fullkom-
ligt gagnlösa paradoxer skrämma det vanliga medvetandet och vilseleda det med hän-
syn till dess goda rätt att åvägabringa en begränsning af begreppen..2 Denna stränga
förkastelsedom bemötes af F. A. Lange med den i och för sig icke obefogade invändnin-
gen, att någon sådan »det vanliga medvetandets» rätt gent emot vetenskapen alldeles
icke finnes, »minst för matematikens idkare, som länge haft för sed att upppå sina
ståtligaste resultat genom de förvägnaste antaganden, t. ex. om negativa, inkommen-
surabla, imaginära och komplexa tal, om brutna och negativa exponenter o. 8. v.»?
Beaktansvärda inkast emot den Zöllnerska hypotesen framställas af W. Wundt i hans
afhandling »Ueber das kosmologische Problem» (införd i första häftet af den tidskrift,
med hvilken vi här sysselsätta oss), hvaremot densamma i viss mån försvaras i K. Lass-
witz’ uppsats »Ein Beitrag zum kosmologischen Problem und zur Feststellung des Unend-
1 Jfr Logik. Drei Bäcker vom Denken, vom Untersuchen und vom Erkennen von
Hermann Lotze; sid. 217. (Leipzig 1874).
2 Jfr Langes Geschichte des Materialismus, Zweite Auflage, II, 2, sid. 450 (Leipzig 1875).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
