Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Framtidsmän i den nya verlden. I. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÄÅRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT.
att återlösaren var på samma gång menniska och Gud, har ortodoxien tillgripit
den förtviflade utvägen att klyfva hans person i två hälfter, hvilka derefter —
så godt sig göra lät — ånyo hopfogats till ett helt. Frukten af ett sådant
förfaringssätt är den bekanta dogmen om Kristi tvenne naturer, den gudomliga
och den menskliga, hvilka, heter det, hos honom voro med hvarandra förenade
»oupplösligt och oskiljaktigt, utan sammanblandning och utan förvandling». Öf-
ver detta vidunderliga foster af en vilsekommen teologi uttalar Channing en
skoningslös förkastelsedom. Ortodoxiens kristologi är, säger han, »en förfalsk-
ning af kristendomen, lika motbjudande för det sunda förnuftet som stridande
emot den heliga skrifts grundåskådning». Hvar finnes i nya testamentet ens
den svagaste antydan om att Kristus sjelf ansåg sig ega en dylik tvåfaldig
natur? Eller hvar hafva hans lärjungar gifvit någon vink om att de trodde sin
mästare hafva mer än en själ, vara något annat än en person i ordets vanliga,
okonstlade mening? Tvärtom är det obestridligt, att i nya testamentet göres en
tydlig och bestämd åtskilnad mellan Gud och Kristus. Den sistnämde omtalas
ständigt såsom Guds son, utsänd af Gud, emottagande all sin makt från Gud,
dömande rättvist, emedan Gud upplyste honom, görande underverk, emedan Gud
var med honom, men han sjelf ej i stånd att uträtta något af egen kraft.
Kunde väl dessa utlåtanden — hvaraf nya testamentet öfverflödar — hos nå-
gon väcka den föreställningen, att Kristus var denne samme Gud, i jemförelse
med hvilken han så ihärdigt förklaras vara underlägsen — den Gud, som sändt
honom till jorden, och från hvilken han säger sig hafva emottagit sitt bemyn-
digande och sin makt? Ihågkommas bör derjemte, att Kristi menskliga födelse
och kroppsgestalt, hans fattiga lefnadsvilkor, hans lidande och död helt natur-
ligt gjorde hans samtida benägna att efter orden tyda de yttranden, som betona
hans underordnade ställning i förhållande till Gud. Hvwarföre användas då så-
dana yttranden så oaflåtligt och så oinskränkt, om Kristus verkligen vore Gud
och om tron på hans gudom utgjorde en väsentlig beståndsdel af den kristna
religionen?
»Jag vet mer än vil», tillägger Channing, »att man skall söka vederlägga
det jag nu sagt genom två eller tre bibelspråk, der Kristus benämnes Gud,
samt genom några ej särdeles talrika ställen, som påstås tillerkänna honom
gudomliga egenskaper. På dessa anmärkningar gifva vi följande svar. Det är
en af kritikens allmänt gällande och sjelfklara grundsatser, att hvad helst som
utsäges om en person eller ett föremål bör uppfattas på ett sätt, som stämmer
öfverens med de kända egenskaperna hos den eller det, hvarom för tillfället
är fråga. Hvar och en vct, att samma ord får mycket olika betydelser, då
det brukas om olika personer. Att Salomo bygde templet innebär något annat,
än då detsamma säges om den byggmistare, han använde; att Gud ångrar sig
betyder ej detsamma, som då det talas om en menniskas ånger. Vårt påstå-
ende är nu detta, att allt hvad vi med visshet hafva oss bekant om Kristus,
om hans födelse, lidande och död, hans ständiga vana att tala om Gud såsom
om ett väsen skildt från honom sjelf, att bedja till Gud, att tillskrifva Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
