Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Sinneverld och andeverld. Af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINNEVERLD OCH ANDEVERLD. 435
nedskuren. Tanken (= etern) hade sitt vilkor i hjernan, och i den mån
denna minskades, aftog också själslifvet i sjunkande grader, tills det alldeles
slocknade ut.
Man tycker så vid förblandning af orsak och verkan. Men lätom oss gå
vidare. Etern var det ursprungliga i himlakroppen. Han är eter, uppkommer
deraf och deri, lefver, utvecklas och går under genom dess osynliga krafter;
han är ett uttryck för oräkneliga eterförbindelser och hans död blott en form-
vexling. Är då etern tillintetgjord dermed, att en planet är vorden förstörd?
Eller är ens det eterämne, som utgjorde kroppens innersta kirna, dermed till-
intetgjordt? Ingen vill pästå en sädan orimlighet. Väl! Men om etern icke
kan vara föremål för sönderstyckning, måste tanken, på förut anförda skäl,
vara det ännu mindre. Man må sönderskära hjernan huru mycket som helst,
så skall dock tanken aldrig komma under knifvens egg. Helt naturligt; ty så
väl hjernan som handen och knifven sjelf äro ingenting annat än tankens verk-
tyg och uttrycksmedel. Tanken är liksom etern det allmänna; formerna (so-
len på himmelen eller hjernan i menniskohufvudet) blott de särskilda uttrycks:
sätten.
En och annan skall hänvisa oss till det oemotsägliga sakförhållande, att
själsverksamheten står uti ett innerligt förhållande till kroppen i allmänhet och
hjernan i synnerhet. Då tankar och känslor äro mycket och lifligt verksamma,
utgjuter sig mera blod i hjernan, än när själslifvet ligger nere i hvila eller
vanligt lugn. »Denna blodets starkare: strömning till hjernan» — säger d:r G.
Scheve i sina Phrenologische Bilder — »förorsakar en rörelse i henne, och vi
kunna svårligen tänka oss själens verksamhet annat än såsom en rörelse i hjer-
nan. Vi försätta derför hjernan i rörelse, i det vi vilja, tänka, eller erfara
en känsla, alldeles som vi röra foten, då vi vilja gä. Vid skador på hufvud-
skålen, hvarigenom hjernan är vorden blottad, har man gjort iakttagelser öfver
hjernans rörelse. Då den sjuke sof, eller själen fann sig i ro, visade hjernan
ingen, men då själen var i verksamhet såg man en viss egen rörelse af hjer-
nan. När vi äro sysselsatte med ett mödosamt tänkande, känna vi, om nödig
uppmärksamhet riktas deråt, att detta tänkande försiggår i öfre delen af pan-
nan; vi känna oss dervid varma om kroppen, blodet strömmar till hufvudet,
och vid fortsatt ansträngning af tänkandet, kan denna känsla stegras ända till
hufvudvärk. Om vi under detta tillstånd kunde se hjernan, skulle vi varda
varse, att hon kroppsligt rörde sig. ... Att, genom blodets starkare strömning
till hjernan, hon äfven måste erhålla starkare näring, förstås af sig sjelft. En
efter organernas naturliga storlek och styrka afpassad rörelse eller öfning, skall
för den skull stärka och förstora dem; hvaremot säväl en svag öfning (overk-
samhet) som en för stark (öfveransträngning) skall försvaga och göra dem
mindre.»
Detta låter ju mycket väl säga sig från en inskränkt synpunkt, här den
frenologiska eller försöket att på grund af hjernans bygnad komma till någon
insigt om själen och hennes förmögenheter. Och det gifves många sådana in-
skränkta synpunkter, hvarur en storartad kunskap kan framgå såsom följd, då
denna senare ses i sitt sammanhang med alla öfriga af menniskoanden genom-
forskade områden. Annorlunda då en sådan inskränkt synpunkt tages ensamt
för sig såsom utgångspunkt till en verldsförklaring. Man genomläse t. ex. ka-
pitlet »Hjerna och själ» i d:r. Bächners bok Kraft och materia! Författaren
drunknar i ett haf af bevis för enskildheter och bisaker, som bevisa huru hård-
nackadt en inskränkt synpunkt kan fasthällas. men också huru skarpsinnigt och
skickligt enskildheter kunna ordvas till ett sammanhängande helt (märk väl!)
inom den förut bestämda synkretsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
