Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Två författarinnor - George Sand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602 < FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
skar det tomma, veka lifvet med svansen, fnyser med förakt och harm åt det
framför honom liggande torra höet, och under det hans ögon alltjemt äro vända
mot stalldörren, skrapar han med foten på den tomma platsen vid hans sida,
luktar på de ok och bindlar, som hans kamrat burit, och kallar oupphörligt på
honom med ett sorgligt bölande. Oxherden skall säga er: Der har ett par
oxar blifvit åtskilda! Hans broder är död, och denne vill nu icke arbeta mera.
Han borde gödas till slagt; men man kan icke få honom att äta, och inom en
kort tid skall han hafva svultit till döds.»
I hvilket troget och innerligt sammanhang står icke denna George Sands
skildring af landet och dess förhållanden med naturens lif i dess stora fullhet
och patos! Och alltid är det till sist deltagandet för det rent menskliga och
rätta, som träder fram i förgrunden. Hvem är hufvudfiguren i George Sands
friska och lugna landtliga verld? Det är bonden. Och hvad är bonden? Han
är Frankrike, lifvet, framtiden. Detta utgör styrkan hos George Sand att hon,
sedan hennes tidigaste upproriskt våldsamma känslosvall hunnit lägga sig, vände
sig, i sitt författarskaps andra skede, till naturen och skönheten, till landet,
det ursprungliga lifvet, bonden. Hon betraktade dem icke med den sjelfviska
och ensidiga glädjen hos konstnären, som blott söker att tillegna sig dem för
sina egna ändamål, hon betraktade dem såsom cn skatt af’omätlig och hit-
tills okänd användbarhet, såsom en stor förmåga af läkedom och glädje för
alla och först och främst för bonden sjelf. Ja, utropar hon, det enkla lifvet
är det sanna lifvet! Men bonden, det stora verktyget i detta lif, »presten i
detta stora tempel, som endast himlen är stor nog att famna», bonden är icke
dömd att träla och arbeta i det för alltid, öfveransträngd och ej väckt, liksom
Holbeins arbetare, och för att till sin bästa tröst hafva till hands den tanken,
att döden skall göra honom fri. »Non, nous n’avons plus affaire å la mort,
mais à la vie.»
»Naturen är evigt ung, skön, gifmild. Hon utgjuter skönhet och poesi
för allt lefvande, hon utgjuter det öfver alla växter, och växterna få fritt ut-
veckla sig deri. Hon eger lyckans hemlighet, och ingen har varit i stånd att
taga den ifrån henne. Den lyckligaste bland menniskor skulle vara den, som,
under det han eger insigt i hvad som rör hans arbete och arbetar med sina
händer, under det han förtjenar sin utkomst och sin frihet genom utöfningen
af sina förståndskrafter, funne tid att lefva med hjertat och hjernan för att
kunna förstå sitt eget verk och älska Guds verk. Konstnären känner detta slags
tillfredsställelse genom att betrakta och återgifva naturens skönhet; men när
han ser deras lidanden, som befolka detta jordens paradis, känner den rätträ-
dige och menniskovänlige konstnären en sorg midt i sin glädje. Den lyckliga
dag skall komma, då själ, hjerta och händer skola få lefva tillsamman, skola
arbeta i öfvercusstämmelse, då det skall finnas en harmoni emellan Guds friko-
stighet och menniskans förnöjelse deraf. I stället för den ömkliga och veder-
styggliga gestalten af döden, som smyger fram med piskan i handen, skall då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
