Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Turkiska sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634 «FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
aftonvard. Men under sömnen drömde han, att en röst sade till honom: »din
utkomst är i Damaskus. Gå dit och finn den!» Så begaf han sig nästa mor-
gon till Damaskus. Vid ankomsten dit satte han sig ned vid ingången till en
moské, och en man kom och gaf honom ett stycke bröd. Sedan han ätit det,
föll han i sömn och drömde, att samma röst sade: »nu då du funnit medel
till din utkomst, statt upp och återvänd hem.» Han lydde, och första natten
efter sin återkomst drömde han, att rösten sade: »medel, bestämda för din ut-
komst, finnas begrafna nära invid, der ditt hufvud ligger; gräf der och tag
dem till dig!» Och när han vaknade, gräfde han på det anvisade stället, och
fann der ett kärl, fullt med guld. På kärlets ena sida stod skrifvet: »en
gåfva af Gud till Numanp, och på den andra: »på grund af hans vördnad för
Koran.»
Den andra berättelsen handlar om en gammal trädgårdsmästare, som en
Fredag var i ovisshet, om han skulle gå till moskén eller stanna hemma och
arbeta i sin trädgård, som behöfde vattnas, och i qvarnen, der hans säd låg
och väntade på att malas. Men slutligen beslöt han att göra sin pligt, hva-
dan han gick till moskén och uppsände sina böner. När han kom tillbaka
hem, fann han till sin förvåning trädgården vattnad och kornet malet, under
det han varit borta. Vid det han sporde mjölnaren, huru det hade gått till,
att hans säd var malen, fick han veta, att någon tagit in den i den tanken,
att det var hans egen, men sedan den var malen, hade han upptäckt sitt miss-
tag och gått bort, lemnande mjölet qvar efter sig. »Då förstod trädgårds-
mästaren, att Gud icke låter någon, som arbetar i Hans tjenst, lida någon
förlust.»
Samma starkt utpräglade känsla af tillförsigt till Gud belyses genom be-
rättelsen om gossen, hvilkens föräldrar sålde honom till en konung, åt hvilken
man hade sagt, att hans sjuka fot endast kunde botas genom att sättas in i
den uppskurna kroppen på ett indiskt barn. När gossen blifvit förd inför
konungen för att skäras upp, började han skratta. Huru kan du skratta, då
du borde gråta?» tillfrågades han. »Hvarföre skulle jag ej skratta?» svarade
han. »När en gosse är i fara, springer han till sin fader. Om detta ej hjel-
per, vänder han sig till sin moder. Om hon ej kan hjelpa honom, vädjar han
till myndigheterna, och slutligen till konungen sjelf. Nu hafva mina föräldrar
sält mig till konungen, och han ämnar döda mig för att rädda sitt lif. Men
hvad skall han säga till sitt försvar inför Herren den Högste i den andra
verlden? Enär jag ej rönt ömhet af min moder eller medlidande af min fader,
eller rättvisa :af konungen, hvem skall jag nu anropa? Jag vädjar till den Gud,
som är en allsmäktig hämnare. Han skall säkerligen åtaga sig min sak emot
den orätt, som vederfarits mig.» När konungen hörde dessa ord, kom fruktan
öfver honom och han försatte barnet i frihet. Och han kände sig så rörd, att
från hans ögon strömmade heta tårar, hvilkas helande förmåga, i enlighet med
Guds vilja, botade hans sjuka fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
