Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som egt rum. De genom skorstenen bortgående gaserna, kolsyran och
vattnet, som bildas med ljusets förbränning, väga alldeles lika mycket
som veden eller ljuset. På samma sätt förvandlas de multnande
krop-parae; det mesta blir gas, resten till största delen fosforsyrad kalk,
hvaraf benen bestå; ingenting tages ifrån jordklotets massa, när
kroppen multnar, och ingenting lägges till, när barnet födes och uppväxer. —
Att fastland hade blifvit sjö, och att sjö hade förvandlats till fastland,
var väl kändt för de gamle; hafssnäckor funnos långt ifrån stranden,
och ankaren träffades högt uppe på bergen; detta visste de. Och likväl
kämpades under 16:de, 17:de och 18:de århundradena en lång strid,
innan man erkände, att fossila lemningar tillhörde lefvande varelser,
och innan man medgaf, att hithörande fenomener icke kunde förklaras
genom syndafloden. I sextonde århundradet började i Italien en liflig
strid, angående härkomsten och den verkliga naturen af de former af
hafssnäckor, som i riklig mängd funnos i halföns lager. Den berömde
målaren Leonardo da Vinci var en af de första, som framställde
sunda åsigter i detta fall. Flödslammet, sade han, hade fyllt och
betäckt snäckorna, medan de lågo på hafsbotten. »De säga oss, att
dessa snäckor bildats i bergen genom stjemomas inflytelser; men jag
frågar, i hvilka berg stjemorna nu bilda snäckor af skilda åldrar och
arter? Och huru kunna stjemorna förklara tillvaron af grus, som
träffas på olika höjd och som består af stenar, afrundade genom
rörelsen af rinnande vatten; eller på hvilket sätt kan en sådan orsak
föranleda försteningar på samma ställen af mångahanda blad, tång
och hafskrabbor?» År 1517 företogos åtskilliga gräfhingar i Verona,
hvarvid en mängd besynnerliga petriflkater kommo i dagen. Åtskilliga
författare spekulerade äfven häröfver. De sundaste åsigteraa uttalades
af Fracastoro, som ansåg, att alla de fossila snäckskalen hade tillhört
lefvande djur; han ådagalade orimligheten af teorien om en plastisk
kraft, som skulle hafva förmåga att förvandla stenar i organiska
former, och med bindande skäl blottade han ohållbarheten af den åsigt,
som satte snäckornas läge i samband med den mosaiska
syndafloden. En dylik öfversvämning, menade han, var endast
öfver-gående; den bestod hufvudsakligen af flodvatten, och om den hade
transporterat snäckor till så stora afstånd, måste den hafva
utstrött dem öfver ytan, icke begraft dem i bergens inre. Men
Fracasto-ros sunda mening kunde icke vinna anklang. Tre århundraden måste
åter förgå, innan så enkla och naturliga åsigter kunde bli herrskande.
Jorden var enligt den tidens åsigt endast några få tusen år gammal;
man trodde, att sedan skapelsen var syndafloden den enda stora
katastrof, som förändrat hennes yta. Å andra sidan trodde man nästan
lika allmänt, att planetsystemets slut icke heller kunde vara så aflägset,
om också drömmarne om det tusenåriga riket numera förbleknat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
