Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket dessa öfningar skalle behöfva förlängas, så blir minimum den
sammanlagda öfningstid, som förefinnes i Schweiz — hvilket land,
såsom bekant, har de kortaste öfningstiderna i Europa — nämligen
100 till 120 dygn för infanteriet samt betydligt mera för de öfriga
vapnen och för allt befal. Detta minimum kan imellertid blott i sådant fall
anses tillräckligt, om de ordinarie öfningarne föregåtts af ändamålsenliga
militåröfningar i skolorna, hvarigenom ungdomen ständigt erinras om
dess skyldighet att försvara fäderneslandet samt erhåller en förberedande
krigsbildning, samt om skjutfärdigheten, som är en bland
krigsbildnin-gens vigtigaste delar, förvärfvas fore och bredvid de taktiskt militära
öfningarne, hvilket återigen blott synes kunna ske, om målskj
utningsöfnin-gar, liksom i Schweiz, blifva ett allmänt och af alla klasser deladt folknöje.
Uppfyllas dessa oundgängliga vilkor för en folkbeväpnings
införande, då synes denna krigsförfattning blifva tillräckligt stark för ett
kraftigt försvar i eget land, särdeles med det. läge och af den beskaffenhet
som Sverige. Och då kunna äfven öfriga skäl, som, med eller utan orsak,
anföras mot stamprincipen, göra sig gällande, t. ex. att en stående armé,
huru den än må vara sammansatt, aldrig upphör att vara farlig för
folkfriheten och framåtskridandet, att en sammanblandning af stam och
beväring i militäriskt hänseende ej är fördelaktig, att inom en stående
armé alltid utvecklar sig en viss kastanda äfvensom pedanteri i
öfningarne in. m. d.
Imellertid är icke tillräckligt att man vill en folkbeväpning, utan
man måste äfven hafva fullkomligt klart för sig, huruledes densamma
bör vara organiserad, äfvensom huruledes öfvergången från den
närvarande krigsförfattningen, hvilken med så många länkar ingriper i
bestående förhållanden, skall verkställas.
Grundvalen för hvarje krigsförfattning, den må vara af hvad
beskaffenhet som helst, är det mått af ekonomiska uppoffringar, som
nationen kan underkasta sig. Detta är det gifna förhållandet i eqvationen,
från hvilket alla andra måste uträknas. Gränsen för dessa uppoffringar
ligger i hämmandet af nationalvälmågans utveckling. Jemförande
statistiska beräkningar utvisa, att Sverige för sitt försvar visserligen, om
man räknar efter den absoluta siffran, betalar mindre än de flesta
andra länder, men om man räknar efter dess tillgångar och utvecklingen
af dess nationalvälmåga, sådan densamma kan anses uttryckt genom
befolkningens täthet, budgetens storlek och det sammanlagda värdet af
in- och utförseln, förmodligen anstränger sig mera än de flesta andra
länder. Och den slutsats man häraf kan draga, är att Sverige, som
för närvarande årligen bekostar 13 till 14 millioner för landförsvaret
och 5 till 6 millioner för sjöförsvaret (indelningsverkets i budgeten icke
synlige kostnader inberäknade), sannolikt uppnått den gräns i af seende
på uppoffringar för sitt försvarsväsende, utöfver hvilken det ej kan gå,
utan att nationalvälmågans utveckling på ett betänkligt sätt hämmas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
