Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Folkvandringar i nutiden. Af J. Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med* 1866 utvandrade frän Storbritannien 6,106,392 personer. Af
dessa begåfvo sig till engelska kolonierna i Nordamerika 1,286,020,
till Förenta Staterna 3,758,789, till Australien 929,182 och till andra
länder 132,401. På årtiondet 1851—1860 kommer icke mindre än
tredjedelen af denna imponerande summa, eller 2,287,215 personer.
Åren 1851—1854 figurera med öfver 300,000 utvandrare årligen.
Hvad de skilda nationaliteterna vidkommer, fördelade sig från 1851—
1860 utvandrareantalet från Storbritannien sålunda:
Engelsmän.............................. 620,401.
Skottar................................ 173,817.
Irländare................-............ 1,106,500.
Främmande.............................. 189,955.
Okända :.............................. 196,532.
Summa 2,287,205.
/
. Man ser af allt defta, att Irlands insats är hufvudfaktom i nu
anförda siffertal. Utvandringen från detta beklagansvärda land gick och
går förnämligast till norra delen af Förenta Staterna Sålunda gingo
under åren 1835—1855 från Irland 2,323,312 utvandrare till Förenta
Staterna, men endast 729,982 till britiska Nordamerika eller i
medeltal årligen ungefär 158,000 menniskor på en just i följd häraf
sjunkande totalbefolkning af under denna period ungefär 8 till 5 millioner.
Från år 1841 till år 1861 utgjorde minskningen i Irlands
befolkningssiffra 30 procent. Äfven vid dessa siffror kommer det största antalet
emigranter på de första åren af femtiotalet. Historien lemnar aldrig
en oförrätt på längden ohämnad. Den engelska styrelsens religiösa
ofördragsamhet har burit sorgliga frukter i Irland. Den oerhörda
utflyttningen och fenierrörelsen äro de mest synliga resultat af ett från
början föga samvetsgrannt förfaringssätt. Och hvarje tänkande
men-niska måste, trots all den aktning man är skyldig det
kulturbefordrande britiska snillet, dock medgifva, att England gjort ett ofantligt
missgrepp i behandlingen af Irland och dess nationalitet. England
har på intet vis lyckats i sitt bemödande att sammansmälta den irländska
nationaliteten med den anglosachsiska, att, som det någon gång heter
på kabinettspolitikens kallt hjertlösa språk, låta »den lägre racen gå
upp i den högre». Den lefrande, besjälande, mångfalden till enhet
förknippande ande, som ligger till grund för nationaliteten, låter sig
ej så lätt förqväfvas. Väl har det engelska språket blifvit det
för-herrskande äfven i Irland, men ett folks andliga egendomlighet är
rotfästad äfven i annat än i språket. Derföre är och förblir Irland,
såvida icke stora medgifvanden i en snar framtid komma att göras
från engelsk sida, Englands Achilleshäl — Englands Polen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
