Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rike; han stadgade derjemte, att ingen påflig bulla finge i hans stater
kungöras utan att vara godkänd genom ett kejserligt placet. Af
klostren indrogs halfva antalet; pilgrimsfärderna förbjödos, en mängd
kyrkliga fester afskaffades, talrika skolor upprättades. — Men Josef
II:s friare kyrkliga lagstiftning ledde ej till någon mera genomgripande
ombildning af det bestående. Under hans efterföljare återvann
pre-sterskapet sin förra magt; folkundervisningen gjordes åter liktydig
med innötandet af s. k. »kristendomskunskap»; följden blef att
okunnigheten och den dolska likgiltigheten pånytt bredde ut sitt töcken
-öfver landet. Revolutionsåret 1848 uppskrämde imellertid kyrkans
lycklige besittningshafvande ur deras angenäma hvila. Då lugnet
blif-vit återstäldt efter de förtryckta nationaliteternas kamp för sin
tillvaro, frågade man sig, hvad som då egentligen vållat den allmänna
oron. Svaret lät ej länge vänta på sig: man pekade på de josefinska
lagarne. Ingifna af det 18:de århundradets tvifvelsjuka anda, hade
dessa lagar — påstod det katolska presterskapet — bland folket
ut-spridt religionsfientlighetens frön, ur hvilka alstrats sjelfsvåld och
uppstudsighet mot den af Gud insatta öfverheten. Första vilkoret för den
politiska trygghetens grundliga återställande vore derföre att åt kyrkan
återgifva hennes fordna fri- och rättigheter inom staten. Genom
skickliga bearbetningar i denna riktning förmåddes kejsare Frans Josef att
afsluta det bekanta konkordatet med Rom af d. 18 Augusti 1855.
Konkordatets upprättande betraktar Pius IX med skäl som sin
vigtigaste regeringsåtgärd. Österrikes kejsare har genom detta fördrag
blifvit en påfvens vasall och romerska kyrkan har återvunnit en magt,
sådan hon ej. egt den sedan medeltiden. Den hemliga bevekelsegrunden
till det förtroliga närmandet mellan Wien och Rom var: det
ömsesidiga behofvet af ett anfalls- och försvarsförbund till skydd mot
samtidens demokratiska och anti-klerikala sträfvanden. Ett sådant
förbund ingicks genom konkordatet. Påfven utfäster sig att använda
hela sitt inflytande till stödjande af Österrikes välde i Italien samt
att söka medelst detta samma kyrkliga inflytande slå ett
sammanknytande band kring kejsarestatens många olikartade folkslag. Till
gengäld för så betydande tjenster kräfver den helige fadren inga
utomordentliga offer; han åtnöjer sig med en förbindelse från kejsarens sida,
som kan tyckas oskyldig nog, nämligen den, att »den heliga apostoliska
romerskt-katolska religionen skall för everldliga tider upprätthållas i
kejsaredömet Österrike och alla dithörande stater, med alla de
rättigheter oth privilegier, denna religion hör åtnjuta, i kraft af gudomlig
ordning och de kanoniska lagarne.» Men läser man mellan raderna
i denna konkordatets första artikel, framstår den skenbara
anspråkslösheten i en annan dager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
